Erik Anderssons nya roman Indialänderna har en glad och ljus ton, den är rolig men ändå mångbottnad. Så till vida kan författaren påminna om Claes Hylinger som emellertid snarare odlar en lätt troskyldig, nästan pojkaktig optimism. Det gör inte Andersson.
Det ”var visserligen belamrat men en stark och fin ordning härskade under ytan”, säger en person i boken om Ingvar Franssons arbetsrum. Något liknande kan man kanske säga om Anderssons egen prosa.
Fransson är berättelsens centralfigur. Han dör redan på andra raden. Ett tiotal personer får sedan berätta om sina möten med honom. Fransson var, säger en av dem, ”fet på det där sättet som bara magra karlar kan bli”.
Då och då hör vi Franssons egen och deltar i några av hans äventyr. Men när vi lämnar honom, och när han lämnar det jordiska, är han mer gåtfull än någonsin. Och de som berättar om Fransson blir egentligen mer levande än Fransson själv.
I den första berättelsen är han i Ukraina för att laga ett rörsystem. I nästa kapitel besöker åtta kvinnor från Borås en ort vid Svarta havet. I den historien skymtar enbart Franssons namn i en ordväxling. Han hamnar då och då underst i historierna på det viset.
Kvinnorna ska studera kollektivtrafiken och biljettsystemet i denna avkrok. Här och på många andra ställen skojar Andersson friskt med byråkrater, kursfantomer och akademiska goddagspiltar. De åtta hamnar i rätt vidlyftiga resonemang om nationalismen, ett ämne som ofta dryftas i boken.
Resorna tar hela tiden Fransson längre och längre österut. Han gör nedslag på en rad gudsförgätna platser i de kaukasiska länderna och i Centralasien. Samtidigt kopplas berättelserna hela tiden samman med Västergötland. Där, i Slutarp, har Fransson familj och hem och driver ett större jordbruk mellan de asiatiska varven.
Han rör sig lika hemtamt i alla kulturer, vet mycket om folkmusik, dansar gärna på fester och njuter av exotisk mat. Vid ett minnesvärt gästabud äter han noyaiska lammfötter och karatjapsk jaksvans.
Under en resa räddar en kvinna honom från att drunkna på en toalett. Den sista resan tar honom till Mongoliet. Mot slutet fabulerar Andersson bort sig en smula, tycker jag. Men man anar att Fransson, som då är i dålig form, letar efter det bibliska Eden.
Det är väl egentligen en pikareskroman, en löst sammanhållen reseskildring om en både praktisk och vitter men orolig själ. Jag tror också att Indialänderna kan fungera utmärkt som högläsningsbok. Det finns så mycket glädje att dela i den.