Den som läst Lars Petterssons debutroman Kautokeino, blodig kniv (2012), kommer känna igen rätt mycket i den rykande aktuella Slaktmånad. Jag åsyftar på miljön i vid mening, de underliggande spänningarna mellan folk, familjer, kulturer, storsamhälle kontra det lokala, för att nämna något.
Och Kautokeino med omnejd är återigen dramats epicentrum. Lars Pettersson, filmare i botten och boende den kalla halvan av året I Nordnorge och Lindesberg den andra, har med sina två böcker lite grann mutat in sitt geografiska område inom kriminalromanen.
Slaktmånads kärnkonflikt handlar om gruvintressen kontra rennäring, som båda brukar tillskrivas ha riksintresse. Och det är i denna kontext som Torben Nyhlén, statssekreterare i det svenska näringsdepartementet, en dag hittas mördad sittande i en bil som kanat ut på en myr.
Denne Torben, centerpartist tillhörande Stureplansfalangen enligt snacket, har skjutits ihjäl på 786 meters håll, det vill säga av någon som kan hantera ett vapen. Till exempel Aslak-Isak, nyss hemkommen efter ha varit ISAF-soldat i Afghanistan. Eller hans soldat-kompis i det gamla vackra landet, Aron.
Frågorna är många och svaren få. Men Anna Magnusson har svårt att tro att kusin Aslak, som i och för sig blivit inåtvänd och lite konstig efter tiden i Afghanistan, kan ha gjort det han misstänks för.
Nämnda Anna har många järn i elden och är deltidsanställd åklagare i Härnösand, och andra tiden aktiv renägare, och pendlar alltså mellan Norge och Sverige. Anna försvarar lite av familjens rötter i den samiska kulturen eftersom mamman inte orkat med krav och förväntningar och lämnat det hon vuxit upp i.
Pettersson klarar galant den svåra andra boken, men liksom i första är det inte de direkta brotten och utredningen som är intressantast. Det är i stället den väv av lojaliteter, subtila eller uppenbara, som initieras skildras. Det är mytologi som möter modernitet. Och kanske i det sammanhanget en löjlig röra om ett folk som “villat sig bort i något slags mystisk självbild”, som Svetlana, renskötaren Nisse Mattis ryska vän, uttrycker det när det talas om “urfolk” allmänhet i det samiska i synnerhet.
Slaktmånad är en roman som stundtals svingar rätt friskt, inte minst Sametinget får sina fiskar varma, och Pettersson själv kan nog få något ont öga vad det lider.
Persongalleriet representerar väl de spänningar och intressen som står mot varandra, fast berättelsen rymmer också stunder då människan bara får vara människa, runt ett bastubygge och en dunk dricka, eller till fonden av en storslagen och nyckfull natur.
Anna Magnusson, bokens huvudperson, har drag som får mig att tänka på Åsa Larssons Rebecka Martinsson, det vill säga är verksam inom juridik, men med allt tätare känsloband till norröver och svårt att få ihop livet och veta vad hon egentligen vill; “hennes liv var en osorterad garderob av goda föresatser och tveksamma beslut”.
Historien är ständigt närvarande, på gott och ont, och hjältar kan med tiden falla från piedestalen och visa sig vara det rakt motsatta. Striden kring Alta i Norge på 1970-80-talet visar sig leva under ytan ända in i vår tid och kunna ställa saker på sin spets, till exempel när brott ska utredas.
Läs Lars Petterssons Slaktmånad, en mångbottnad roman och lär att allt inte självklart är vad det ser ut att vara. Och att lag är lag och rätt är rätt, men i bland krockar de två.