Hundratals moln hänger över Manchesters litterära karta. Ett klick på ett moln och en berättelse sprider sina ord över skärmen eller i mobilen, här och nu. Framtiden kommer att bjuda på fler berättelser att klicka ner och provsmaka när vi går omkring i städer, berättelser vi kan lyssna till eller läsa för att få inspiration av andras kunskaper och upplevelser. Rainy City Stories heter det litterära projektet som pågår i Manchester. Under mina två första dagar i Rainy City lyser regnet med sin frånvaro. Sunny City Stories hade varit en passande titel, men den tredje dagen i regnstaden öppnar sig himlen och jag kan gå omkring med kameran och samla in mina regnbilder.
De litterära molnen är inte jämt fördelade över Manchester. De ligger tätt längs Oxford Road. En vandring längs gatan gör det begripligt, inte för att den är häftigare än andra gator i staden, men för att de som dagligen färdas där tycker om att skriva. Gatan förbinder det centrala Manchester med universitetet och när man klickar på molnen omkring Oxford Road och börjar läsa märks direkt att det är unga människor som har skrivit texterna: mycket kärlek och många cafébesök.
Rainy City Stories kan uppfattas som ett alternativt sätt att skriva om en stad, inte för evigt, utan varje dag, inte bara de kända platserna, utan vilka platser som helst, ord(nad) av vem som helst. Under Manchester Literature Festival träffas författarna Jenn Ashworth, Clare Dudman och Nicholas Royle i The Corner House för att samtala om hur det är att skriva om plats (Rainy City Stories: writing about place). De talar om olika sätt att förhålla sig till och lyfta fram en plats atmosfär.
I Jenn Ashworths romaner skildras parker och platser hon känner väl från sitt eget liv. Det innebär att hon kan uppsöka platserna hon skriver om och iaktta hur de förändras. Hennes romaner handlar om tonårstjejer som av andra uppfattas som vilda. I Ashworths perspektiv är deras liv väntan och klichéfyllda drömmar om nattklubbar och andra platser som de förknippar med ett spännande vuxenliv.
- Osäkerhet och längtan gör att de unga flickorna inte är närvarande där de befinner sig. De gör sig inte hemmastadda på en plats. De lever i längtan och drömmar och sådana platser är svåra att placera direkt på kartan, säger Jenn Ashworth.
- När regnet vräker ner försvagas känslan av en plats och fokus hamnar på vädret. Om man inte söker sig inomhus utan vänjer sig vid regnet kan man skildra hur det förändrar både staden och människors sätt att förhålla sig till varandra, säger Nicholas Royle.
- På motsvarande sätt förändras uppfattningen av en plats av skilda personers perspektiv. Jag har också försökt skildra förändringen när en persons sinnesstämning förändras. Upplevelsen är annorlunda om en person är deprimerad, förälskad eller trött, säger Jenn Ashworth.
När Nicholas Ray skrev en roman om Antwerpen reste han ofta dit för att se om att det skrivna stämde med det upplevda. På plats fick han nya intryck som kunde användas. Clare Dudman skrev största delen av sin senaste roman när hon befann sig i Patagonien där den utspelas.
- När jag vistas länge på en främmande plats är det lättare att se hur platsen påverkar människornas beteende. Jag reste ensam till Patagonien. Jag reser alltid ensam till platser jag ska skriva om, för att få en starkare upplevelse av platsen och människorna som lever där, säger Clare Dudman.
- Rainy City Stories skildringar av Manchester gör det möjligt för människor att jämföra med sina egna upplevelser och söka sig till platser i staden de inte känner till. Centrala delar av moderna städer är designade för ett visst slags liv. Det formar människors agerande. Ju mer man vistas på en plats desto mer upptäcker man den, säger Nicholas Ray.
Är Rainy City Stories bra? I teorin är det fantastiskt. I praktiken är många texter mer än lovligt menlösa och tråkiga. Att liknande projekt kommer att förverkligas i andra städer är självklart. Med tydligare redaktionell vägledning kan resultatet bli bättre. Dessutom kan texter kopplas till både bild och musik.
Luleå kan visa Europa att det man kan kalla Lule City Stories förverkligas bättre än vad Rainy City Stories har gjort i Manchester. Då kan både invånare i Luleå och besökare kanske läsa om en lördagseftermiddag på ett av Storgatans fik, en vandring från Mjölkudden till domkyrkan, Köpmangatans historia, en hundpromenad på Hertsölandet och andra historier som låter oss läsa, lyssna till och tala om Luleås litterära karta.