Nu är det bara den äldre generationen som minns begreppet och vilka som omfattades. Bara Björn-Erik Höijer har fått något uppkallat efter sig, en kort vägstump. De andra är på väg in i glömskan.
Björn-Erik Höijer (1907-1996) var slöjdläraren som blev en framgångsrik författare. Hela 55 verk skrev han under åren 1940-1994. Det var romaner, men också teaterpjäser och debattböcker.
Ofta rörde han sig i den laestadianska miljön och det blev verk med titlar som Mannen på myren och Djävulens kalsonger.
Höijer fick sina pjäser antagna av ingen mindre än Ingmar Bergman under hans tid i Helsingborg respektive Göteborg. Bergman debuterade också som Dramaten-regissör med Höijers pjäs Det lyser i kåken. I pjäsen gjorde den store skådespelaren Anders de Wahl sin sista roll.
I självbiografin Martin Skog ger Höijer denna bild av den unge Ingmar Bergman, som han kom att tillbringa veckolånga perioder hos i det Bergmanska hemmet:
”Han hade starka, lite smala och gulaktiga tänder. Hörntänderna låg en aning framför de andra i den inte alldeles jämna raden, och leendet var en vargs. Man såg att han kunde bitas.”
I en NSD-intervju långt senare berättade Björn-Erik Höijer om tiden med Ingmar Bergman och vad den betydde för honom:
”Ingmar Bergman såg ju vad som fanns där. Det var han som trodde på mig. Det var han som fick mig att fortsätta att skriva dramatik. Att man inte ser något värde i mina pjäser i min egen hemtrakt gör mig besviken”, sade han om att Norrbottensteatern aldrig uruppförde någon av hans pjäser.
Och nu har Björn-Erik Höijer fallit i glömska och hans böcker finns i bibliotekens magasin. Ingen teater spelar han pjäser. Men han har en liten vägstump uppkallad efter sig i Malmberget, Höijers backe. Hans bostad finns också kvar.
Albert Bonniers förlag gav i april i år ut 40 av Björn-Erik Höijers verk som e-böcker, däribland hans lyriska debut Ännu några vackra timmar som han gav ut så sent som 1975.
Bonniers beskriver honom som "Malmbergets Dostojevskij", som myntades av Sverker Sörlin när han skrev minnesorden efter Höijers bortgång: ”Han skapade sitt eget litterära universum, ett Höijer-land under norrskenets gröna ljus, där varje fjällvandring, säljakt, gruvstrejk var havande med ett mirakel.”
De två andra genierna är betydligt yngre och fortfarande i livet. Tonsättaren Bo Nilsson (1937- ) tog som 18-åring i februari 1956 tåget till Köln för uruppförandet av ”Två stycken för flöjt, basklarinett, piano och slagverk”. Det blev en sensationell succé som gjorde självlärde Bo Nilsson till den musikaliska efterkrigmodernismens underbarn.
Men väl i Köln efter två dygns tågresa, hade han inte vågat ge sig till känna och reste tillbaka utan att ha bevistat konserten.
Men Bo Nilsson var inte bara en musikalisk avantgardist. Han blev också folklig när han skrev musiken till tv-serier som Hemsöborna och Bombi Bitt och jag. Han skrev också bidrag till schlagerfestivalen och samarbetade med vis-, jazz- och popartister som Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund och Hansson & Karlsson.
Berto Marklund (1931- ) är både konstnär och skådespelare. I en intervju i Dagens Nyheter 1996 beskriver han barndomen i Malmberget som "bottenlöst svart". Han var en "oäkting" som aldrig fick träffa sin far och hans mor var tbc-sjuk, så han fick växa upp hos morföräldrarna.
"Det enda försonande i Malmberget var musiken. Jag spelade klarinett i skolorkestern, "Stenkrossen" kallad. Sedan spelade han jazz med Bo Nilsson."
Det unga, faderlösa geniet Berto Marklund hade Björn Erik Höijer som slöjdlärare innan han stack till sjöss som 17-åring. I intervjun berättar han också om när Höijer frågade om han betytt något för att han blev skulptör. "Nej du, det blev jag trots dej och Malmberget, svarade jag. Men morfar var snickare, det betydde nog något."
Och Berto Marklund blev inte bara skulptör. Han är också skådespelare med roller i 14 filmer, däribland Det sista äventyret, Chez Nous, Ingenjör Andrées luftfärd, Il Capitano, Hamsun och Så vit som en snö.
Berto Marklund finns representerad med verk på Nationalmuseum och Moderna museet, men i Malmberget finns ingen gata uppkallad efter honom. Det har inte heller Bo Nilsson.
Ingen är geni i sin egen hemstad.