Måleri som rumslig helhet
KonstNågot om min mammaJette AndersenKulturens hus, Luleå
Foto:
Tidigare har Andersen utforskat 50-talets målarböcker för barn med dess stereotypa kvinnoroller där kvinnorna nattade barn, städade och strök kläder. Senare har hon utforskat bokmärkenas värld och den här gången utgår hon från bilder ur sin mors fotoalbum och skapar en slags berättelse kring mamman som innefattar hela utställningsrummet.
Med fotoalbumet som utgångspunkt har också Andersens måleri förändrats och tagit steget över till en mer fotorealistisk form i gestaltningen av motiven. Men det är för den skull inte frågan om någon dokumentär realism. För i Något om min mamma låter Andersen generationer från olika tidsepoker mötas. Det sker till exempel i verket Verkligheten kräver, att också det blir sagt: livet går vidare, där hennes döttrar står sida vid sida på ett "familjefoto" med Andersens egen mormor som dog när konstnären var liten. Tid och rum smälter helt enkelt samman i Andersens måleri. Och i en annan bild, Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig, ser man Andersen sitta i telefon och prata med tidigare generationer i förgången tid.
I utställningen ställs också frågor kring kvinnorollen. Inte sällan kretsar det kring moderns roll. I verket Något om min mamma 5 får mamman frågan om vad hon sysslade med som hemmafru med två barn i en tvårummare och i Minnena ser mig ses hon sitta bland tygtravar i hemmet.
Men här finns också bilder från fester och utflykter överförda från foto till måleri. Och i verket Något om min mamma 1 ser man en kvinna (modern?) porträtterad med armarna runt en man, men mannen är bortskalad ur bilden och endast en siluett finns i kvinnans famn.
Den bilden är på sätt och vis signifikativ för utställningen. Männen är, med något undantag, uteslutna i denna berättelse.
Kanske vill Andersen skapa sitt eget meningsbyggande system utifrån de bilder hon känner till historien om, och de bilder som saknar historia för henne.
Här finns också en klang av strukturalisterna Elisabeth Cowies och Claude Levi Strauss idéer och diskussioner om hur den kollektiva termen "kvinna" formats över generationer och vad tidens sociala normer betytt.
Men de tankemönster jag läser in finns där utan att bildupplevelsen för den skull blir berättelser med någon slags strukturalistisk överdeterminering. För den individuella berättelsen finns hela tiden närvarande i Andersens måleri.
Och på det hela fungerar Andersens grepp bra i sammanhanget, där målningarna tillsammans bildar en slags rumslig gestaltning och helhet av ett tema.
Något om min mamma blir också, i någon mening, till en berättelse om de gemensamma beröringspunkter som de olika generationerna av kvinnor i hennes bilder har.
Så jobbar vi med nyheter