Festivalen inleddes med att Jul i Folkton turnén hade premiär. Ensemblen består av några av Sveriges främsta folkmusiker, Ale Möller, Sofia Karlsson, Lena Willemark, Lisa Rydberg, Olle Linder, Esbjörn Hazelius och Roger Tallroth.
Det bjuds på mycket spelglädje, och nyskapande versioner av exempelvis Staffansvisan, och Räven raskar över isen. Musik som inspirerats av allt från irländskt, nordafrikansk rytm till medeltidsmusik. Det är mycket stämning och ljus så en bättre inledning på julfirandet kan man inte få.
Fredagkvällen avslutades med fin, men alltför lite besökt, konsert av det romska bandet Terno Drom.
Hasse Alatalo och delar av Norrlåtar mjukstartade lördagskvällen med en lugn och fin tillställning där de delade med sig av pärlor ur den tornedalska musikskatten. Låtar i vemodig och varm anda och för den delen även en och annan dråplig text om fylleri och smuggling.
Scenen i Black Box är smyckad med vackra sjalar och små dukade bord, när vokal- och rytmgruppen Tetra sveper in på scenen in sina vackra dräkter och med massor av kvinnlig charm och sångglädje.
Tetra består av fyra musiker från Göteborg som var och en har speciellt kunnande inom olika folkmusik/sångtraditioner i världen. Kärlek i alla dess former är temat för föreställningen, förbjuden kärlek, försmådd kärlek, fåfäng kärlek, kärlek till barnen.
Föreställningen är lättsam och rolig, med hjälp av enkel dramaturgi och dansinslag får vi lära oss litegrann om de olika ländernas sånger vilket bara är kul. Tetra håller en hög musikalisk kvalité, fascinerande är till exempel Anna Ottertuns arabiska sång- och trumsolo och Sanna Källmans haitiska vaggvisa.
Från denna "kvinnliga" show riggas scenen i Black box strax om för att ge plats åt något mera "manligt".
Kebnekajse är ett band som fanns redan på sjuttiotalet, de återuppstod för några år sedan och tog vid där de slutade. Kännetecknande för Kebnekajse, och så även i kväll, är att man tar upp en svensk folkmelodislinga som spelas av Kenny Håkansson, elgitarr och Mats Glenngård, elfiol. Sedan glider det sakta över och eskalerar till ett både spejsat, tätt och intensivt ljudlandskap med tunga rytmer från två elbaser, trummor och slagverk, ett ljudlandskap med plats för improvisation. Det är långa stycken, det mäktigt och det rycker tag i en. Kebnekajsekonserten gjorde mig inte besviken men det kändes lite underligt att inte publiken intog dansgolvet framför scenen utan satt på läktarna på flera meters avstånd.
Under festivalen pågick ju en del spelningar parallellt så jag missade en del, men jag har ändå noterat att Framnäs Folkhögskolas folkmusikutbildning har många duktiga musiker som vi säkert kommer att få se mer av i framtiden.
Svarta Safirer är det sista bandet som spelar på Pitefolk Världsmusikfestival. De är ett balkanband från Göteborg bestående av romska musiker från Makedonien, Kroatien och Rumänien. Det är svårt att sitta still till denna medryckande musik så det dröjer inte länge innan några folkdansare drar i gång en ringdans som alla kan hänga med på.
Svarta Safirer är inte bara medryckande, de har även en enorm bredd, i deras musik hörs influenser från Turkiet, indiska rytmer och något spanskt, så bandet har definitivt sin egen identitet. Även om jag, och säkerligen arrangörerna, hade önskat sig ett folkhav till publik denna konsert, så var det musikaliskt sett, en suverän avslutning på festivalen.