Att vakna i vargtimmarna har även ljusare sidor, om man bara gillar läget. Kanske har det undermedvetna tröskat fram guldkorn som det medvetna serverar som eldskrift på mörkaste väggen.
Så jag vaknade till det faktum att Mahsa hade skrivit sitt namn. Mahsa är en treåring som jag inte delar något språk med ännu, bara själarnas gemenskap. Hon och de andra småbarnen väntar i en lekhörna medan föräldrarna får sin första svenskundervisning. Barnen köar till dagis och ordet januari har nämnts i sammanhanget. Då kanske de får börja sitt svenska liv, det som ska levas jämsides med livet på hemspråket.
Så i stället för en färgglad teckning i slutet av dagen fick jag ett papper med spretiga tecken. Oj, du har skrivit ditt namn, sa jag utan närmare eftertanke i uppbrottets crescendo när kläder, saker och tankar ska kors och tvärs och jag som kursledare försöker ta ett personligt adjö, det är viktigt.
Men i nattens obevekliga sanning SÅG jag eldskriften: att denna treåring hade skrivit sitt namn med det nya landets bokstäver. Hon hade inte bara tagit min hand för att hålla mig kvar, gett mig en teckning och tittat oavvänt på mottagaren som hon brukar. Hon hade bjudit in sig i det nya landet och jag fick vara hennes första vägledare. Efter mig skulle nya komma, av olika vakenhetsgrad, även sådana som hör bakom språkbristerna, ser den djupaste avsikten, det som vi alla önskar av våra medmänniskor.
Mahsa har det väl förspänt. Familjen är samlad och utstrålar lugn fast den trevar utan språkligt fotfäste och får plumsa på de snöiga stigarna mot mataffären i centrum. Jag känner inte något närmare om deras flykt men kan tänka mig att den gått på mycket osäkrare stigar än den över Mikkos backe.
Och Mahsa har storebror Mahdi, en tolvåring som lärt sig engelska av en granne i hemlandet! – och nu knäckt koden till svenska. Vilket han tycker var lekande lätt när dessa språk är så lika. Detta håller jag med om – Mahdi och jag närmar oss dessa språk från var sitt avlägsna håll och ser hur nära besläktade de är.
Mahdi är språkröret och organisatören. Han tar hand om nya landsmän, visar läraren vad de behöver. Vem vet vad det blir av honom om de rätta människorna kommer i hans väg och han inte tappar sin ledstjärna. Han lyssnar andlöst när läraren berättar om andra som flytt till Sverige, blivit kvar och klarat sig bra. Att femåriga Aida från Bosnien bodde den första tiden i tält. Och att de högutbildade föräldrarna började från noll, arbetade som städare och gav dottern utbildning. Nu är denna Aida Hadzialic Sveriges yngsta minister genom tiderna.
Om Mahdi ska bli minister så vill jag föreslå infrastruktur. Logistik behövs ju där, att koppla samman saker och ting, får dem att fungera, tillsammans. Det kan Mahdi.
Och du, lilla Mahsa, tack för att du gav mig din skrift som gav mig min egen tillbaka!