Jag vet inte riktigt vad jag ska känna kring det här.
På ett sätt vill jag klaga på årets uppsättning artister och kalla det för tråkiga bokningar. Men å andra sidan borde jag hylla arrangörerna för deras förmåga att lyfta fingret i luften och känna vad publiken vill ha. Bokningarna som jag på förhand tyckte var lite f-ö-r allsångskompatibla (Ledin, Salo, Carola ...) är ändå de som lockar mest publik.
Om vi ska gå efter betygen från våra recensenter och vårt tycke skulle det ha varit Linda Pira och Danko Jones som dragit störst folkmassa under helgen. Men det är det inte.
Folket gillar det folkliga.
Kirunafestivalen är väldigt välmående och en av få inom genren som lyckats leva kvar under alla år. Kanske är det så att de har hittat receptet för att göra en festival så populär och lyckad som möjligt. Nästa år borde jag kanske klaga på bokningar av typen Beatrice Eli och Spiders i stället för att muttra över hur ospännande akter dominerar programmet.
De som slänger upp 600 spänn för en helg är troligtvis inte nog intresserade av smalare akter för att besöka deras spelningar.
Kirunafestivalens grej är att fixa en fest för folket och det lyckas de verkligen med. Besökarna älskar upplägget med stora restaurangtält och välkända artister som spelar lättsmälta låtar.
Det är en stadsfest snarare än en musikfestival och då finns det ingen anledning att ändra på strategin. Även om jag, i rollen som recensent, hade önskat en rad förändringar.
När vi tittade på årets line up inför festivalen var det övervägande mansdominerade akter (festivalnormen) men när jag tittar tillbaka på helgen är det mest kvinnorna jag minns.
De var tammefan bäst. Allihop.
Coolast: Ann-Sofie Hoyles i Spiders. Rösten, publikfrieriet och rörelserna. Spöar Maja Ivarsson.
Galnast: Ingen kommer undan Carola. Trots att hon är en galning styr hon musiksverige från sin tron och stormade in i våra Duo Nöje-liv.
Härligast: Beatrice Eli. Det går inte att undvika glädjeyttringar när hon poppar omkull publiken.
Bäst: Linda Pira. Gjorde en av helgens bästa spelningar – och har allt.
Och att klaga på kylan när en besöker Kirunafestivalen är som att klaga på julklappar då du bjudit in tomten den 24 december. Därför tänker jag inte göra det.
När jag är iklädd tre tröjor, skinnjacka och långkalsonger och möter personer i t-shirt och shorts är det inte jag som har rätt att klaga. Jag nöjer mig med att berätta att Tomas Ledin, Danko Jones och Carola skakade tänder på scen.
Det var i alla fall myggfritt.