Magnus Florins bok väcker häpnad och förundran
BOKMagnus FlorinRändernaAlbert Bonniers förlag
Bokstäverna ska ju egentligen inte märkas, vare sig i tal eller i läsning, men för en författare är de naturligtvis lika påtagliga och instrumentella som resvirket för en byggnadssnickare.
Effekten har något humorliknande över sig, och man ser Florin vandra runt i sin egen bokstavsvärld, som samtidigt är parallell och liktydig med själva boken Ränderna.
Det är mycket mindre metatext än vad den här beskrivningen nu kanske ger intryck av, utan framlyftandet av skriftspråkets element och dess funktioner är ändå underordnad handlingen och syftet. I vandringen genom alfabetet, som nästan påminner om Alf Henrikssons Vägen genom A, men med mer komplexa associationer till de olika enheterna i språket.
Florins alfabetiseringsprocess som han gestaltar den i Ränderna, sträcker sig både konkret och metaforiskt från barnaåren fram till själva författarprocessen för boken i fråga, och är en resa i båda tidsriktningarna.
Detta är förmodligen den minst koketterande självbiografiskt inspirerade roman jag sett. Berättelsen är starkt rörande, och påminner i vissa scener om Dibs söker sig själv, när den unga pojken är hos psykolog och får arbeta med sina känslor i ett rum möblerat med leksaker och sandlåda. Psykologen, S, visar sig vara författarens guide genom själva processen att skriva om minnena, och författaren skriver prydligt ut figuren mot slutet.
Genom barndomsminnena, ofta i bildform, som för romanen framåt, går så bokstävernas roll i författarens liv. De införlivas med tingen, och det är nog ingen slump att zebran kommer igen på slutet, eftersom z kommer långt bak i alfabetet. Den är dessutom RANDIG, vilket i boken representerar en slags selektiv perception som författarjaget applicerar på tillvaron, med ett barns intryck av det. Ränder i olika skepnad, zebran, stolen, staketet, blir närmast ett samlarobjekt för författaren, och det är lätt att tänka sig en analog samling av ränder som blir bokstäver, som sedan blir en digital PIN-kod.
Tillvaron matrixifieras, för att nu tala med cyberspace.
ISBN-numret på böcker är ju numera även en streck-kod, och på baksidan av Ränderna samsas just en sådan med en grafiskt arrangerad liten sentens: "Vart jag mig i världen vänder ser jag bara ränder, svarta vita streck, aldrig går dom väck".
Så sant, för det som en gång är skrivet och publicerat finns där och kan inte tas tillbaka, nästan som tatueringar.
Ränderna är i sin lågmäldhet en påminnelse just om skriftens kraft, men även om det allmängiltiga i allas våra öden.
Vi föds av mödrar, och ska leva utan dem. Tricket är att förstå, vilket Florin visar, att det inte tar kål på oss att vara utan dem.
Så jobbar vi med nyheter