VERONICA MAGGIO
De unga tjejerna med glans i blicken blir utburna av ordningsvakterna innan hon ens klivit på.
"Maggio, Maggio, Maggio!", orden följer som vågor upp och ner längs publikhavet.
Och till tonerna av Satan i gatan kliver hon upp, årets popdrottning, Oscar Linnros ex, din favoritspellista: Veronica Maggio.
Jag imponeras av hennes spröda röst. Den bär sig ännu bättre live och skär igenom de tusentals som samlats längs Sundsgatan på festivalområdet. Och Maggio bjuder med sin innerstadscharm - lagom försiktigt och lite mystiskt. 16 låtar rakt av, majoriteten från det nya albumet. Däremot drabbas konserten av problem. Ljudbilden dränks ut av basen och trummorna. Helt borta är den klaviatur som utgör merparten av Veronica Maggios unika Walzsignerade sound. Men Piteåborna är med på noterna och bär upp det som saknas. Det är smärre allsång under hela konserten.
I sorgsna och vackra Snälla bli min vandrar små rysningar upp längs ryggraden. På väg ur publikhavet sliter en ung tjej tag i mig. "Killen, du får inte. Du får inte ge hon ett dåligt betyg. Maggio är kick-ass!"
Sen hör vi Jag kommer. Äntligen, magin jag har väntat på. Det är förlösande. Ändå slits jag itu av ambivalens mellan musikbild, underhållning, publikstämning och mina egna förväntningar efter konserten. Med bättre förutsättningar hade "Årets mentala Piteåbo" kunnat skapa historia. Inte den här gången. Maggio blev helt enkelt omsprungen av sin, eventuellt min, egen hype.