Lyrik som känns egen
POESIDikter med fönstret åt västerPer LindbergAlbert Bonniers Förlag
Foto:
Till slut har jag kommit fram till att det är betoningen det hänger på. Att avsluta en anhopning av alldagligheter med något som kontrasterar och framhäver det unika i existensen är något som även Per Lindberg gör. Lindbergs metod är framförallt prosans och berättandets, men med poesins möjligheter till uteslutning och förkortningar, tankehopp och idéflykt.
/Tanten och vinden stannar på varsin sida om fönstret./Avbländad rör sig solen i riktning mot centrum,/segar sig framåt i rullstol lågt över skogen./Somaliska kvinnor prutar i stånden på torget./Utan fackklubb och utan talespersoner/värmer och kryddar de dag efter dag förhoppningens gryta/ i Sveriges sista barnrika fattigfamiljer./
Lindberg delar även med Slas förmågan att vara en skarp iakttagare, utan att framhäva den som observerar, alltså diktjaget. Kanske finns även här en förmåga till empati som uttrycks i de språkligt enkla dikterna, som ändå har en originalitet och personlighet som fäster sig.
Dikterna rör sig i stadslandskap eller i utkanter av städer, men med fläktar av grön natur och vatten, ofta i referenser till andra länder. Ämnena är vitt skilda, med varje dikt som en avslutad helhet, men strukturen hänger ändå ihop, på grund av språklig rytm och Lindbergs egen stil.
Hans existentiella iakttagelser är inte hisnande eller märkvärdiga, inte heller är den samhällskritik Lindberg för fram särskilt bitsk. Ändå känns det som att det han säger, sägs på ett sätt som känns eget och nytt.
/Vad har du på skärmen?Jag har skymning på skärmen./Det blir kanske inte /bättre än så här,/men det blir lika bra/om och om igen./
Så jobbar vi med nyheter