Varför denna brådska, varför ska vi åka allt fortare? Är det rena lyckan att få färdas fram i 350 kilometer i timmen på landbacken? Veckan som gick fick vi höra om nya höghastighetsbanor mellan Stockholm och Göteborg och mellan Stockholm och Malmö. Där fanns lyckliga kommunalråd i små kommuner som skulle få en station längs höghastighetslinjerna. Nu var framtiden räddad! Och så olyckliga kommunalråd i små kommuner som någon höghastighetsbana aldrig kommer att genomkorsa.
Själv har jag aldrig förstått varför tågen ska behöva rulla i mera än 90 kilometer i timmen. I det sena 1990-talet tog jag tåget från Gare du Nord i Paris med destination Köln. Det var det nya Talys-tåget, som rullar i 350 kilometer i timmen över den franska slätten, jämsides med en motorväg där bilarna tycks stå stilla.
Infann sig lyckan? Nä, inte alls. Den dröjde tills det supersnabba tåget lämnat den franska höghastighetsbanan och hamnade på gamla kurviga spår i Belgien. Vi såg trakterna som passerade utanför fönstret, människor i arbete, barn som lekte. Farten var maklig, kryuddad med skarvdunk, det var lyckan det! I den höga farten såg vi inget.
De svenska tågens problem är nu inte farten, snarare den bristande förmågan att över huvud taget gå, trots 160 års erfarenhet av tågtrafik. Så vi säger bättre ett tåg som går i 90 än ett som kan gå i 350 men inte går.
Sedan finns också höghastighetsextremisterna som vill bygga en tub på havets botten mellan Stockholm och Helsingfors så vi kan färdas i 1000 kilometer i timmen. Då är det bara ett par hundra kilometer i timmen kvar till ljudvallen och den fullständiga lyckan. Den lyckogränsen passerade flyget med överljudsplanet Concorde för ganska länge sedan. Kanske blev passagerarna för lyckliga över den farten, för överljudstrafiken lades ner och flygplanen skrotades. Nu finns inget överljudsplan för lyckodrömmande flygpassagerare.
Och varför färdas i en rörpost på havets botten när man njuta av en sjöfärd i en ståtlig färja på vattenytan. Det är just det som är fartextremisternas feltänk, att det bara gäller att komma fram så fort som möjligt när det i själva verket är resan i sig, färden, som är lyckan. Ni minns väl den gamla SJ-reklamen om att ta tåget och hinna ikapp sig själv. Den långsamma resan som en retreat, dra sig tillbaka i stillhet.
Sedan är det en annan sak att järnvägarna ska gå där folk bor, så vi kan stiga på tågen. Därför är det så mycket viktigare att bygga Norrbotniabanan än att bygga höghastighetsbanor mellan städer där det redan finns banor.