Det är en rå, tuff, rapp, sorglig men samtidigt upplyftande berättelse om bästisarna Hanna och Klara som börjar högstadiet.
Då sa jag, och sen sa du. Men nu är nu och då blir sen. Kasten är tvära mellan tid och rum. Tjejerna viskar bakom ryggen och framför. Killarna är som orangutanger. Schemat är en rebus och korridorerna förvirrande liksom lektionerna i livskunskap som ger Hanna en liten knuff i rätt riktning. Lärarens metaforiska prat om att våga kliva över trösklar gör att hon ungefär mitt i pjäsen genomgår en sensuell metamorfos - från gullig flicka till tuff svartrockare med nitat halsband och järnring i näsan.
Hon blir något. Och någon. Troligen sitt ärliga och sanna jag.
Men omgivningen är inte lika förtjust i Hannas försök att vara, bli och agera som den hon innerst inne känner sig.
Undergroundrocken med bland annat BQ och Fireside dånar. Framför ljudkulissen dansar Lisa Hennix och Emma Löfström fram en härligt svulstig tonårssaga. De hänger upp och ner, klättrar och hoppar. De växlar mellan tempus och en hel drös med karaktärer i rasande tempo. Det är som om snabba filmklipp forsar fram på scenen. Och mitt i alltihop en replik om rundpingis som liksom tar udden av allt som kan kallas tuff attityd.
Är man inte mitt i den så minns man ju sin högstadietid precis så, som ett kokande inferno av svett och känslor med tvära kast som alltid for åt sina ytterligheter.
Och naturligtvis - lektionstimmarna i livskunskap har ingenting med den koncentrerade äppelsaften att göra. Den sanna kunskapens frukt tuggas in i relationernas sanning.
Hanna och Klara glider också ifrån varandra. Så varken bästisen, föräldern eller läraren i livskunskap klarar av att Hanna går sin egen väg. För mig blir det pjäsens koncentrat - att omvärlden sällan klarar av någonting annat än de gamla versionerna av oss själva och våra jag. Förändringar är vansinnigt svåra att driva igenom i gamla relationer.
Slutet på början innebär nu också en dubbeldebut. Dels är det mig veterligen första gången som Maja Runeberg skrivit eget manus från a till ö. Dels kliver Angelica Alkberg fram och regisserar egenhändigt för första gången, efter att under flera produktioner funnits bakom kulisserna som regiassistent på Norrbottensteatern. Manuset har en sorgvacker saga inbyggd i sig som till och med ger den hårdhudade recensenten en halv tår i ögonvrån (bara lite fukt egentligen). Dessutom erbjuder texten fina möjligheter till scenen som tas väl tillvara i regin.
Min enda detaljsynpunkt är att anslaget borde följas upp tidigare, att det kunde ha varit ännu mer upp och ner, kropp, hopp och dans till de rasande rockriffen, i vart fall i pjäsens första halva som tillfälligt tappar tempo efter sisådär en kvart.
En offentlig och mer officiell premiär blir det i Luleå på Lillan lördag 26 mars. Sedan är det bara hoppas, när tillfälle ges, att skolornas kulturinköpare öppnar sitt hjärta och sin plånbok för denna angelägenhet.