Den blöta trottoaren, kylan, vinden som fastnar i huden som en rysning. Trädens nakna armar, uppsträckta mot den gråa himlen. De skramlande tågen, de raspiga fågelropen ut över Mårtenstorget. Jag undrar: hur kändes kullerstensgatorna under dina fötter?
Du som alltid är i tid borde ha tid att tänka på sådana saker. Kände du staden som jag känner den just nu? Bultandes, nyvaken. Omskakad, från topp till stelfrusna tår. Kände du samma sak, fastän vi nådde Lund från två motsatta håll?
Du från södra Kina, bärandes på dina siffror, principer och vresiga, liksom motvilliga men alltid villkorslösa lojalitet till de människor som lyckats komma dig nära. Jag, från Luleå. Två årtionden senare, och till skillnad från dig, en obotlig tidsoptimist. En guacamole-entusiast. Din dotter.
Hur kändes kullerstensgatorna under dina fötter?
Ibland försöker jag återskapa dig; dina fotspår. Går till alla platser som du har berättat om och gör dina historier till mina, låter våra upplevelser genomkorsa varandra. Det finns stunder i nutiden där jag tror mig kunna skymta en bit av dåtiden. En blinkning av en pappa jag känner så väl, och inte alls: en pappa som inte har blivit en pappa än.
Om vi hade träffats för tjugo år sedan, passerat varandra på gatan, hade vi inte ens tittat åt den andres håll. Vi är för lika varandra på det sättet; vi tittar inte främlingar i ögonen. Om vi hade träffats för tjugo år sedan skulle vi aldrig ha känt varandra, än mindre brytt oss om varandras minnen och upplevelser av en stad som kallas för Lund.
Därför frågar jag dig nu: ”Hur kändes kullerstensgatorna under dina fötter?”.
Jag ställer mig själv samma fråga, eftersom att jag egentligen inte tror att någon av oss kan beskriva det lika bra med ord, som jag kan förstå det med min kropp.
För: våra axlar, våra stortår, vårt dåliga tålamod. För: alla födelsedagar, alla jular, alla bråk om ekvationer och Pythagoras sats. För: alla gånger jag bara kunde somna om jag fick vila över din axel. För: min kropp, min historia, mitt sätt att ta in världen, är en avgrening, en fortsättning, och på fler sätt än jag vill erkänna, en reflektion av dig.
Jag vet inte hur kullerstensgatorna kändes under dina fötter när du vandrade runt i Lund för tjugo år sedan. Men jag tror jag kan gissa ganska väl.