Lundberg sammanfattar 40 år
Sedan sextiotalet har LG Lundberg varit verksam som konstnär. Nu visar han sin retrospektiv på Kulturens hus i Luleå.
Foto:
- Det där målningen kom till när jag bodde i Frankrike och påven gick ut med en bulletin om att man inte skulle få använda p-piller. Det var som om den katolska världen sjönk ihop - de skulle inte få knulla utan att det blev barn och då gjorde jag den här målningen. Den har nog min bästa titel; Du skall inga andra lustar hava jämte mig. Det blev ett jävla liv, säger Lundberg och ler åt minnet.
Men ganska snart åkte människorna ut ur bilderna. Istället blev det rum och interiörer och när jag påpekar att det finns ett drag av Hammershøi håller Lundberg med.
- Ett rum med en dörr som öppnar sig kan vara så spännande. Det får igång fantasin. Kommer det att komma in någon i rummet? Och vem är det i så fall? Hammershöi är en stor inspiration, säger LG Lundberg.
Men det var först på 70-talet som LG Lundberg kom att göra de bilder som han varit uppmärksammad för senare i karriären - alla dessa bilder av stängsel.
- Jag fick ett uppdrag av DN att illustrera Werner Aspenströms dikt Och sardinen vill att burken öppnas mot havet. Jag började tänka på symboliken i att stänga ute och stänga inne och då blev det stängslet. Men det var ett helvete att göra, för jag blev tvungen att konstruera ett system för att få det rätt. Men jag var såld på idén och målade stängsel i sju eller åtta år. Men alla tyckte illa om dem, säger han och erkänner att det inte var så kul att måla stängslen.
- För att roa mig uppfann jag minsta gemensamma nämnaren för stängsel, säger Lundberg och visar en form han gjort i både mässing, plåt och en stadig pjäs i mahogny.
- Alla gallerister fick köpa ett verk i mässing så att jag kunde finansiera formen i mahogny, tillsammans med en koffert. Sedan reste jag runt med kofferten i världen. Jag hade ett helvete med tullarna och jag ställde verkligen till det för mig. I Sovjetunionen blev jag fast länge. Och folk tyckte nog att jag var lite knäpp, men jag gjorde allt det där för att roa mig, säger han och skrattar.
Men i början av 80-talet hade Lundberg fått nog av sina stängsel. De var ingen försäljningsframgång, om man uttrycker det milt.
- Det var inte ens tio personer som tyckte att det var bra och jag slängde mycket. Men 2004 ringde David Neumann från Magasin 3 och ville träffa mig. Jag trodde han ville dricka whiskey, men när han sa att han ville ställa ut mina stängsel trodde jag inte vad jag hörde. Men han ansåg att det jag gjorde under 70-talet tillhörde framkanten av vad som målades då, säger Lundberg.
Sedan den dagen blev stängslen åter en viktig del av hans konstnärskap. Inte så att Lundberg gör några nya bilder. De hör till det förflutna, men han ställer ofta ut dem och efterfrågan blev stor efter utställningen på Magasin 3.
- Det var en jätterevansch för mig och på vernissaget var det många som stod och ljög mig rätt upp i ansiktet om hur bra de alltid tyckt att de där bilderna var, säger Lundberg och skrattar.
Stängselmåleriet hade dock ställt till en del problem. När Lundberg lämnade stängslen bakom sig upptäckte han att det var svårt att komma igång med annat måleri.
- Stängslen var ju inte mycket till måleri. Men jag började måla stora mörka målningar som min kompis Bo Nilsson kallade "dina landskap". För mig var landskap ett skällsord och jag sa att han fick göra en landskapsutställning av mina bilder om han ville - för jag tänkte att han aldrig skulle klara det. Men det blev utställningen Landskapet i ett förklarat sken. Och när jag såg utställningen tänkte jag "gud i helvete" det är ju en form av landskap. Så jag förlikade mig med tanken på mig själv som en slags landskapsmålare.
Nästa gång Bo Nilsson ställde LG Lundbergs självbild på ända var när Lundberg arbetade på en utställning och hade gjort många små bilder - eftersom han utlovat ett 50-tal bilder till utställningen.
- Ja, jag satte mig i sitsen att jag måste göra en massa målningar och det höll på att gå åt helvete. Men så var Bo på besök och vi hamnade som vanligt i ateljén . Och han frågade "håller du på med skärgården". Han var förstås rätt ute, men om det var någonstans jag drog gränsen så var det vid skärgårdsmotiv. Det hade jag sagt i flera intervjuer, men efter den dagen fick jag acceptera det. Det var 1993 och jag tycker fortfarande att det är skitkul, säger han.
Men allt detta hade kanske aldrig blivit av om det inte var för slumpen. När LG Lundberg var i 20-årsåldern hittade han ett staffli i stallet och släpade ut det på gården. Just då kom grannen och konstnären Ivan Grünewald, son till Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén, förbi och frågade vad han höll på med.
- Han blev intresserad och nagelfor staffliet med blicken innan han sa "det här har min pappa och mamma målat på". Jag ville lämna tillbaka det till honom, men han sa: "Vi gör så här. Du får staffliet om du lovar att bli konstnär." Men tänk om jag aldrig träffat Ivan den där dagen? Jag kanske aldrig hade blivit konstnär utan ägnat mig åt taskig cognac, som jag var rätt bra på.
Så jobbar vi med nyheter