Sommaren har fallit samman och i spillrorna av den flyende värmen övertar hösten gatorna. Gamla som nya studenter stiger in; för med sig nytt liv till de historiska byggnaderna, de tegelröda fasaderna. Förändringens vindar blåser, precis som de alltid gör här, i form av studenstadens ständiga förnyelse.
Förr eller senare går alla vidare, om inte från Lund så från studentlivet. Det är också i sin ordning, ett inofficiellt villkor för att allt ska få vara så galet, dekadent och impulsivt som vi förknippar med en studentstad och ett studentliv. På så sätt ligger en känsla av tillfällighet över staden som inspirerar en frihet, likt barndomens sommarlov. En ny student går att se på långt håll. Det sorglösa sättet de rör sig på, ömsom skuttande, ömsom släntrande. Deras blickar; hur de de tar in varenda detalj av staden, glupskt. Fascinationen av falafel. Jag gillar att betrakta dem.
Jag njuter av att se staden genom deras ögon, där varje kullersten är en början på något nytt. Något alldeles magiskt. Men i år, hur mycket än jag försöker, kan jag inte längre hitta mig själv i deras ögon. Det är omöjligt för mig att dela deras värld. För allting som markerar början för dem, markerar även ett slut för mig. Allting jag ser håller en dubbelhet. Första gången, efter sommaren. Sista gången, för en lång tid, om inte för alltid.
Efter fyra år börjar min studietid, mitt studentliv, att närma sig sitt slut. Det gör mig sorgsen, så jag försöker räkna upp allting jag kommer att sakna så att jag ska hinna uppleva dem extra många gånger innan det är för sent. Det är då, mitt i uppräkningen, som jag inser att mitt Lund redan är i upplösning.
En del av mitt Lund ligger redan i det förflutna, i de allra första åren i Lund, sammanflätade med äventyren i att vara nitton år, flytta hemifrån och bo i en ny stad. En annan del, den största delen, av Lund, befinner sig inte ens i Lund. Den har flyttat till andra städer.
I reflektionens backspegel är det inte platser – Universitetsbiblioteket, Allhelgonakyrkan, Lundagård – som jag förknippar med Lund, utan vissa människor. För mig representerar dessa vänskapsrelationer fenomenet Lund mer än själva staden i sig. Det är i dem som mina bestående minnen av min studenttid ligger. I dem är mitt Lund evigt. Levande.
Mellan oss blommar Lund, större, starkare, verkligare än vad den fysiska staden någonsin kommer att göra.