1492 var ett händelserikt år. Christofer Columbus når Västindien. Inkvisitionen härjar. Judar och muslimer förföljs och drivs ut från Granada i Andalusien.
Och på våra breddgrader återinvigs kyrkan i Gammelstad av ärkebiskopen Jakob Ulfsson.
Det sistnämnda föranledde Luleå att 1992 fira 500 år.
Men vänta nu!
År 2021 är det meningen att Luleå ska fira 400 år.
”Även om det är drygt fem år kvar har vi så smått börjat fundera på hur Luleå ska uppmärksammas.” skriver kommunikationschef Roger Jönsson i Vårt Luleå nr 2/2015.
Vips, där försvann 129 år ur historien.
Det här är kanske inte någonting att bråka om. Stadens styrande tycker kanske att ett firande piggar upp och att det, som de brukar säga, sätter staden på kartan (precis som om någon suddat bort oss).
Om belägg saknas i arkiven, kan de ansvariga ta saken i egna händer. Det har gjorts förr.
Lund firade 950 år 1970 för att tjugo år senare fira 1000 år.
Söderköping firade 800 år 1986 – endast 31 år efter att staden firat 750 år.
I Luleå 1992 rådde, hur som helst, festivalyra. Ett historiskt skådespel om Luleå, Landet stiger sakta ur havet, producerades till en kostnad av 400 000 kronor. För regin svarade Folke Asplund och manus hade skrivits av Hans Alatalo och Gunilla Gustafsson (Bresky).
Bröderna Folke och Olov Isaksson gav ut boken Gammelstad – kyrkby vid Lule älv. Musikskolan spelade längdflöjt (hopkopplade tvärflöjter) – 52,4 meter.
Kommunens barn och ungdomar inbjöds att framföra sina tankar, önskningar och krav inför en framtid i Luleå.
En prinsesstårta om 113,278 meter bakades.
Kulturnämnden bestämde sig – trots att staden grundades först 1621 – för att Luleå vid 1492 fanns som ”regionalt centrum”. Det hela kom att backas upp av historisk expertis, däribland Kjell Lundholm:
”Handeln med lax och skinn gjorde Luleå till regio-nalt centrum. Det skeppades till Gamla stan i Stockholm och gav ett ekonomiskt välstånd som bland annat kyrkan här i Gammelstad vittnar om.”
(NSD 2 januari 1992)
Journalisten Åke Johansson hade invändningar:
”Om nu Luleå/Gammelstad var så dominerande som jubileumsfirandet vill påskina, undrar man hur det kunde komma sig att det inte blev säte för den av kungamakten utnämnda landshövdingen när Norrbotten blev ett eget län efter freden med ryssarna 1809. [...] Västerås firade 1990 1000-årsjubileum, men där var man ärliga nog att erkänna att det inte fanns några säkra historiska belägg för jubileet.”
(NSD 29 april 1992)
Åke Johansson pekade också på att festligheterna under VM-seglingarna 1988 hade lämnat ett tomrum efter sig. Sommarluleå hade kommit tillbaka på ruta ett, och återigen blivit en händelsefattig sommarstad.
Luleå kommun verkade handfallen. Hur göra för att ordna en sommarfest, om den inte kunde hängas upp på något, till exempel ett ”fejkat jubileum”?
Här ges tillfälle att tolka om Ulf Lundells ”En inställd spelning är också en spelning” till ”En ’fejkad’ historia är också historia.”
Nu ska vi dock blicka framåt mot att baklänges gå 400-årsjubileet till mötes. Eller hur var det nu: Hur gammalt är Luleå som regionalt centrum? Och hur många år kommer Luleå att fira 50 eller 100 år efter jubileet 2021?
Vill ni fira ordentligt bör ni skriva upp den 2 februari 2027. Då firar Nederluleå församling 700 år.
Magnus Erikssons förmyndarregering ville sätta fart på kolonialiseringen av Norrland. Olof den vise, ärkebiskop i Uppsala, och Nils Fartheigusson, fogde över Hälsingland, utverkade att landsträckorna kring Luleå uppläts åt dem.
En överenskommelse dem emellan skrevs det datumet, där de delade på ”den älvdal som kallas Lulu med dess tillider och tväråar, vilken av regeringen tilldelats dem för odling och bebyggelse”.
Frågan är vad som ska firas?
Kolonialiseringen?