Den förenande länken är nämligen prästen J A Englund. I vår lokala historia tänker man på honom som författaren till skriften Krigiska besök i Norrbotten från 1904 där han skildrar situationen i kustlandet under den ryska ockupationen 1808-1809.
I det fallet bygger han till stor del på muntliga berättelser, och då enligt nutida syn på ett alltför okritiskt sätt. Han har dock motivering för detta om vi följer hans dåtida snirkliga språk: ”Det synes […] vara af vikt för den fosterländska häfdaforskningen, att i de särskilda provinserna sådana traditioner upptecknas, hvilka äro egnade att kasta något ljus öfver den tid, hvilken de tillhöra, och de allmänt kända historiska händelser, som bilda den ram, inom hvilken de innefattas.”
Ett paradnummer utifrån detta synsätt är Englunds skildring av krigsåren, och då inte minst hur den ryske generalen greve Kamenskij satt i prästgården i Gammelstad och åt middagar tillsammans med dåtidens kyrkoherde – liksom att man då konverserade på latin.
Ett annat exempel är att medan Englund var präst i Ragunda vid Indalsälven fascinerades han av traditionen om den bygdens stora händelse. Alla har vi hört att Vildhussen ville skapa en bättre vattenled mellan havet och Storsjön i Jämtland förbi den hindrande Storforsen. Arbetet lyckades över hövan och Ragundasjön tömdes på några timmar liksom att en flodvåg gick genom dalgången ända ut till havet och förstörde allt i sin väg.
Detta hände 1796 och Englund kom ut med en bok 1853 med titeln Gedungsen eller Ragundasjöns utgräfning. Än sen då? Under generationer tvistade bönderna om ersättning för uppkomna skador – liksom om hur man skulle disponera den odlingsmark som hade blottlagts på Ragundasjöns botten. Och ytterligare än sen då?
Idag har vi två synliga resultat. Det ena är att Döda fallet blivit ett turistmål som även begåvats med krönikespel där historien kring Vildhussen ständigt återberättas, låt vara att det inte alltid rör sig om folkets minnen utan mera om litterära skapelser.
Den folkliga traditionen och den konstnärliga fantasin nöjer sig inte med detta. Vildhussen står även staty i Hammarstrand, det finns kommunala standardvykort med Vildhussen alias Magnus Huss och vid jubileet 1996 blev Huss snarast en glad flottare med färg, allt i kommersiellt syfte.
Det andra idag synliga resultatet är att E4-resenären strax norr om Sundsvall passerar Indalsälven och dess deltaland. Just detta lågland är resultatet av flodvågen med tillhörande slam som avsattes i mynningsområdet. Flygplatsen Midlanda är därför något av ett minne från 1796.
Så åter till prästen. Från bygden vid Indalsälven berättas att Jakob Albert Englund tjänade som pastoratsadjunkt i Ragunda församling från 1848 till 1854. Efter den perioden var han komminister i Grundsunda och kyrkoherde i Offerdal. Sedan blev han 1869 kyrkoherde i Nederluleå, med andra ord i Gammelstad, liksom sedermera även prost och teologie hedersdoktor. Han stannade kvar till sin död 1914 och efterträddes av den mera bekanta ”Prosten”, nämligen Johan Albert Nordberg.
Englund och Nordberg kan uppfattas som något av ett par förenade genom sina historiska intressen. De kom båda att skriva om minnen från kriget 1808-1809 där rovet av krigskassan i Råneå var ett centralt motiv.
Här finns dock en påtaglig skillnad. Englund ville tro på och återge traditionens utsago, Nordberg däremot tog rätt tydligt avstånd från ”rovet” och därpå följande desertering.
Båda talade också utifrån ”nordliga” erfarenheter. Englund var visserligen född i Härnösand och delvis uppvuxen i Stockholm men från 12 års ålder återfinns han som adoptivson hos kyrkoherden i Kalix.
Däremot tycks de båda av naturliga skäl inte ha haft något gemensamt att berätta om Vildhussen. I stället kan Nordberg återge personliga minnen av Englund. Hör bara en tidsbild: ”Vanligen kom han åkande, sommartid i en landåliknande vagn, skjutsad av sin arrendator. Den om hälsan alltid försiktige mannen med peruk och kalott och lädergaloscher tedde sig som ett mellanting mellan en skröplig kammarlärd och en gustavianskt sirlig sällskapsmänniska, i norrbottnisk förenkling visserligen.”
Med detta omdöme har vi avlägsnast oss långt från den unge prästen i Ragunda som återgav berättelsen om Vildhussen. Vad kan återfinnas från tiden? Prästgården i Gammelstad är sedan länge ersatt av en modern bostad som ingalunda skulle anstå prosten i sin landå.
I Ragunda finns det en ny kyrka från 1849 men samtidigt står den senmedeltida gråstenskyrkan kvar, numera och efter sjösänkningen på behörigt avstånd från stranden. Där återfinner vi Englund bildlikt talat. I den kalla mörka stenbyggnadens sakristia finns ett enkelt fotografiskt porträtt. Förvisso blickar vår Englund ned från väggen trots att det är mera än ett och ett halvt århundrade sedan han lämnade församlingen.
Och slutligen har vi själva katastrofen från försommaren 1796. Vattnet bröt fram genom älvdalen, Ragundasjön torrlades och kyrkan kom fortsättningsvis att stå isolerad på sin backe.
I sakristian föds andra tankar, de som Mikael Niemi målar upp i sin roman Fallvatten från 2012. Vid Luleälvens källflöden var det, i nutid eller kanske i framtid, en ovanligt regnig höst. Vattnet steg och steg, och regnet ville aldrig ta slut. Till sist kom dammbrottet, det som ledde till en motsvarande flodvåg genom Lule älvdal.
Är en sådan bild sann eller falsk, kan man fråga sig där i sakristians mörker? Sann är den åtminstone i ett avseende. Länsstyrelsen har distribuerat en liten folder ”Om dammen brister” för att därmed skapa en handlingsberedskap utifall något skulle hända. Så nu vet vi alla att det Vildhussen åstadkom och Englund skildrade inte enbart var en skröna.