Detta kan vara anledning nog att två årsböcker får exemplifiera länets historia.
Luleå stadsarkivs årsbok ger oss de inledande tidsbilderna i form av tre smakprov. Vi börjar med de mera folkliga berättelserna. Anders Sandström beskriver några legendariska björnjägare från Bjursträsk som ofta utökade försörjningen med att tillverka svarvade spinnrockar. På ett smått underfundigt sätt binder Sandström samman släktforskning, legendariska björnjakter samt odling till en berättelse hur ”folket” kunde skaffa sig bärgning snart sagt var som helst ute i skogen – och detta inom självhushållets ram.
En helt annan form av försörjning möter vi i Maurits Nyströms uppsats om den svåra början för Luleås utrikessjöfart. I början av 1800-talet dominerades den av två familjer, Bohlin och Ruth. Det var fem varugrupper att nämna: tjära, bräder och stångjärn för utförsel liksom salt och spannmål beträffande importen. Tilläggas kan att detta gäller en tid med seglande träskutor, de som inte kunde framföras i is, vilket medförde automatiskt att sjöfarten låg nere halvårsvis varje vinter.
Den tredje tidsbilden ger Stefan Granlund med en uppsats om Luleå varv och dess verksamhet 1932-1967. Träskutorna hade ersatts av järnväg liksom en gryende bilism. I stadsdelen Oskarsvarv hade som namnet säger tidigare varit byggnadsplats för träskutor. Nu gällde det istället att tänka i stål eftersom motordrift, båtslip, smedja och reparationsverkstad efterfrågades. Det blev början till det egentliga Luleå varv, tidvis under ledning av en ”mekanikus” Johansson. Där kan tilläggas att han också var aktiv vid elektrifieringen av innerstaden. Konjunkturerna växlade för varvet, ett gjuteri lades till verksamheten, tillverkningen diversifierades med bl a ved- och kokspannor, nya lokaler uppfördes men våren 1967 hade de samlade förlusterna blivit alltför stora. Konkurs följde – och idag är industrimarken ett bostadsområde med bibehållet namn ”Varvet”.
På motsvarande sätt kan vi nämna tre uppsatser i Piteå museums årsbok. Med tydlig forskningsinriktning skriver Åke Berggren om en nyöversättning av 1335 års donationsbrev till Nils Abjörnsson och upplåtelsen av Pite älvdal. Där berörs en springande punkt i älvdalens tidiga historia. När och till vem gavs området i donation, och då underförstått för odling och exploatering av laxfisket? Enligt tidigare forskning var det familjer från Uppland som flyttade till Pitedalen på Abjörnssons initiativ och bekostnad. En annan tolkning är att det rörde sig om ett resursområde norr om Skellefte älv som stegvis införlivades med svenska riket, fick församlingsbildning men dock senare än Luledalen, och att detta med inflyttning från Mälardalen är svårt att bevisa. Söker man entydighet i den här frågan förefaller minsta gemensamma nämnaren vara att sista ordet ännu inte är sagt.
Den andra uppsatsen är Ingrid Metelius redovisning av samiskt silver från Piteå.
Orten kanske förvånar läsarna eftersom alltför ofta sägs som en missuppfattning att samiskt silver inte bara tillhört samer utan även skapats av dessa. Så är dock inte fallet. Det var kuststädernas silversmeder som inom skråväsendets ram producerade ”lappsilver” utifrån kundernas bestämda önskemål om form och funktion.
Ett tiotal smeder antecknas från staden fram till 1914, och antalet samiska silverföremål med ursprungsstämpling uppgår till drygt 150. Ett ämne som detta inbjuder också till en rik illustrering av just de glänsande pjäserna. Tyvärr får vi konstatera att vissa av bilderna inte ger rättvisa åt silvret i all sin prakt.
Låt oss avslöja den sista pusselbiten. Ragnhild Ferguson ger oss ”minnesbilder och mycket mera” från Backen, snarast en dåtida förort till stadskärnan. Ämnet utgör också historia trots att någon kan tycka att det gäller 50-talet, som många fortfarande minns. Författarens barndomshem med fristående boningshus, sibiriska syrener, jordgubbar och svarta vinbär bildar förvisso den yttre ramen i ett sådant minne. Trots det stadsnära läget var man småbrukare med några kor och hushållsgris. Fadern, smeden, fick också tillstånd att sätta upp en kristidsverkstad under andra världskriget – han kunde nämligen sko hästar. Så levde man till synes i all enkelhet under årtionden. Den nya tiden hade dock inte glömt bort familjen. Området kom att exploateras, där blev istället fyravåningshus och äldrecentrum.
Två årsböcker och två orter där historien ändar i nutid. Sedan väntar framtiden och om den vet vi egentligen ingenting. Det är nästan ett privilegium för människan att kunna se bakåt men bara ana framtiden, en fortsättning, vart denna nu bär.