Inför Nordkalottöverläggningarna i Kiruna och Piteå 1962 skrev Björn-Erik Höijer en text om författarens situation i norr. Han avslutade den med följande rader:
"Det vore roligt, om man vid den här konferensen kunde hitta på någonting bra för dem (författarna, min anm), som kunde lätta deras bördor och ge dem luft under vingarna. En god upptakt till detta kan konferensen ge, om den bestämmer sig för att nordkalottförfattaren åtminstone moraliskt är värd en omgång pitepalt. [...] Den bör innehålla ett antal fläsktärningar. Som varumärke på den tänker jag mig ordet: Förståelse. I och med att det är åstadkommit, är konferensen räddad vad angår nordkalottförfattaren. Förstår man honom; sen följer resten av sig själv."
Jag tänker på dessa rader när jag läser att Luleå kommun köper in konst för 200 000 kronor per år, vilket får Omar Jakobsson, ordförande i kulturnämnden och i konstinköpskommittén, att nå närmast lyriska höjder:
"Vi är en av de stora konstköparna i Norrbotten. Det är en del i vår kulturpolitik att stödja konstnärer så att de kan leva på sitt arbete." (NSD 29 mars -12)
Det är bra att kommunen på det här sättet stödjer konsten. Men jag tror inte att en politiker utifrån denna summa skulle dra samma växlar om det gällt en annan yrkesgrupp. Ja, hur många lärartjänster går det på 200 000 kr? Eller snickare? Eller ...
Säg att kommunen köper konst av endast en konstnär; att vi gör om summan (200 000 kr) till en årslön och räknar in löneomkostnader. Då räcker pengarna till tolv månadslöner om cirka 12 700 kr, före skatt. Pengarna räcker alltså inte till att ge en konstnär en vettig lön. Så om man nu vill slå sig för bröstet och påskina att man gör något så att konstnärer ska kunna leva på sitt arbete, bör man ha betydligt mer att erbjuda.
I radioprogrammet Kaliber (8 april -12) gav kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth en bild av hur hon ser på kulturarbetaren.
"Jag tänker på en person som har sitt yrke både som sin passion och sitt levebröd. Det är inte alltid enkelt. Men det är en människa som många gånger är väldigt lycklig, trots allt. Men också relativt ensam."
Föreställ er en minister som med dessa ord beskriver en byggnadsarbetare. När det gäller kultur finns ofta en reservation om att vi inte har att göra med ett normalt arbete eftersom det bygger på "passion". Därför behöver denna "passionerade syssla" inte värderas på samma sätt som ett riktigt arbete.
Det finns en mytbildning om att vi som håller på med kultur - till skillnad från andra - inte är i behov av ekonomisk trygghet eftersom vi har så himla kul när vi skapar. Ibland bidrar vi själva till detta genom jobba gratis, vilket på sikt undergräver vår position.
Ett grundproblem för många kulturarbetare är att det vi skapar egentligen inte har någon efterfrågan. Det finns undantag. Vissa uppburna konstnärer - jag nämner inga namn, men vi kan kalla dem för Ernst Billgren och Lars Lerin - kan säkert få betalt innan tavlan är målad. Regeln är snarare att vi som med ord, bilder och rörelser vill uttrycka något kanske inte svarar mot ett behov. Kanske har det att göra med att kultur är kultur och inte bildäck eller strykjärn.
Kilen Art Group gör ett fantastiskt arbete för konsten i Norrbotten. Men jag kan inte låta bli att se det komiska i hur politiker och tjänstemän tycks stå i kö för att inledningstala vid biennalerna. Självfallet ska de göra det. Jag undrar bara varför de inte närvarar i andra sammanhang, när det kanske inte är så stort och publikt.
Kultur är inte bara festivaler. Kultur pågår såväl i det stora som i det lilla. Hur man kan vara politiker och handha kulturfrågor utan att ha insyn i kulturarbetares villkor är för mig en gåta. Föreställ er ett bygge med en byggledare som aldrig tidigare byggt någonting.
Att säga att kultur är fint kan vilken politiker som helst. Det kostar ingenting. Att ha insyn i kulturarbetares villkor är ett första steg mot att värdera kultur. Men om jag skulle räkna upp kulturintresserade politiker i Norrbotten är jag rädd att ena handens fingrar räcker.
Jag återkommer så till Björn-Erik Höijer och det bärande ordet: Förståelse. Om inte politiker och tjänstemän förstår - eller vill förstå - kulturens villkor, kommer vi att dras med återkommande fåvitska uttalanden från politiker. Det är beklagligt att intresset för kulturarbetares villkor är så pinsamt lågt bland politiker. Fast nog händer det att det låter annorlunda när de inviger något. Bakom invigningar och "himla kul" finns dock en vardag med arbete, förvisso till sina delar oerhört kreativt, men som också rymmer mycken oro: hur få denna månad att gå ihop?
Jag är rädd för att vägen till förändring är lång, så varför inte börja med en omgång pitepalt.