Lule stassteater är en fri teatergrupp och en av landets äldsta. När andra fria grupper som Nationalteatern gick ur tiden i åtstramningarnas 1990-tal, finns Lule stassteater fortfarande kvar i det fina kulturhuset på Stationsgatan 38 i Luleå.
Den politiska teatern falnade under åren, men nu väntar en pånyttfödelse.
– Vi ska bli mera politisk, som teatern var från början. Vi ska ifrågasätta det som sker i samhället, men det ska vara kul också. Det blir en avstamp för en ny tid för teatern, mera modern och aktuell och inte bara en julkalender, säger Christine Hemdal.
Redan valet av namn var i linje med 1970-talets protester och alternativ.
– Det vara viktigt att inte vara en stadsteater, men vi har ofta fått heta Luleå stadsteater, säger Nettan Öhrvall, skådespelare som varit med de senaste nio åren.
Lule stassteater har alltid vari en barnteater, från starten någon gång 1975.
– Vi har haft ett visst mått av tjurighet och vilja. Det fanns ett behov av oss och av en barnteater i Norrland. Därför har vi överlevt, säger Nettan Öhrvall.
Men det var nära ögat att Lule stassteater hade avvecklats 2008. Teaterns grand old man Harry Nyman gick hastigt bort och där fanns ingen i hans generation som vill ta över ledarskapet. I stället blev det nya, unga krafter: skådespelarna Nettan Öhrvall och Emma Löfström.
– Ingen ville ta tag i teatern när Harry dog i oktober 2088. Vi hade julkalendern framför oss och det talades om att lägga ner. Men vi var några nya som ville fortsätta, säger Nettan Öhrvall.
Och så har det fortsatt och just kulkalendern i stadsparken har blivit årets stora projekt för Luleå stassteater. Men Stassteatern var länge Harry Nyman.
– Harry är med på något vis fortfarande även om jag själv aldrig träffat honom, säger Christine Hemdal.
– En lång tid stod hans fåtölj kvar och ingen vågade sätta sig i den. Men så kom Håkan Rudehill som ny konstnärlig ledare. Han hade ingen aning om fåtöljens betydelse, satte sig bara i den. Vi tyckte att han liksom satte sig på Harry, säger Nettan Öhrvall.
Förutom julkalendern i stadsparken i Luleå är det clownframträdanden på barnsjukhus som Lule stassteater blivit kända för.
– Clownens roll är att vara i nuet, spegla det som händer och erkänna sina misstag. Vi gör ingen show för barnen. De befinner sig i en utsatt situation och det är ingen barnvänlig miljö. Varannan vecka är vi på Sunderby sjukhus. Nu har vi fått pengar av an organisation och ska besöka också sjukhusen i Gällivare och Kiruna, säger Nettan Öhrvall, också clowngeneral.
När Lule stassteater nu går in på sitt 41:a är blir det med ett nytt ansikte. Teaterns logotyp byts ut. Den gamla med gycklaren får en modern efterträdare.
– Den gamla såg verkligen ut som 70-talet, känns lite barnslig, för gullig. Sedan var det praktiska problem när den skulle användas på trycksaker. Man såg inte texten. Men den gamla får hänga kvar här på väggen, säger Sara Pietikäinen, som arbetar som producent.
– Den nya ska symbolisera möten mellan den vuxna människan och barnet och den symboliserar också skogen, vattnet, energin och midnattssolen.
Nettan Öhrvall tvekar inte i svaret på frågan varför hon ägnat snart tio år åt Stassteatern.
– Det är som min fjärde bebis. Jag har tre barn som tar lika mycket tid. Ibland kan det bli tufft och tungt, men det är så roligt. Det är fortfarande mitt drömjobb för barn är den bästa publik som finns och jag får göra den teater jag vill, vara med på allt, bygga från grunden. Det är jättekul och få förunnat.
Sara Pietikäinen ger den här bilden av vardagen på teatern.
– På vilket annat kontor passerar någon med en svans?
De känner sig också välkomna när de turnerar i de fyra nordligaste länen.
– Ibland kan det bli övernattning i campingstuga. En vinter spelade vi i Moskosel och där fanns inget hotell. Campingen var stängd, men de skottade upp vägarna och satte på värmen. Det visar att de tycker vi är viktiga, att barnen ska få se teater även om det inte finns något hotellrum för oss, säger Nettan Öhrvall.
Vad kan då en 40-åring önska sig i födelsedagspresent?
– Vår buss har gett upp andan och en buss måste vi ha. Vi behöver en ny, säger Christine Hemdal