Riktor bor i Jordhal men jobbar på ett sjukhem i Løkka, cirka 40 minuters promenadväg från hemmet. Sjukhemmet är för de riktigt gamla och sjuka, de som så att säga inte har långt kvar.
Riktor tycker om jobbet. Och han går gärna sina ronder till patienterna för att ge det som ordinerats dem i livets sluttamp.
Det tror i alla fall Riktors kollegor på hemmet. De vet nämligen inte att Riktor inte alls är snäll med åldringarna. Att han i stället för medicin ger annat som inte hjälper mot ångest och andra smärtor, som till exempel halstabletter och karameller. Och att han sticker smärtstillande sprutor i madrassen i stället för i gamla Nelly Friis behövande kropp.
Huvudkaraktären i Jag kan se i mörkret är en tragisk figur. En människa utan vänner, som när han inte jobbar ofta besöker en park vid sjön Mester. Det är "hans rike" och hans syssla består i att betrakta andra parkbesökare och inom sig tycka illa om dem och det han ser.
Den enda han tycker om är Anna på jobbet, hans motsats, men vars bror Riktor inte gjorde ett skvatt för att rädda när han såg honom gå ner sig i Mesters kalla vatten. Riktor tycker nämligen om att bära på hemligheter. Hela han är en hemlighet.
För i Riktors ensamhet har något hänt och han utvecklar ett förakt mot svaghet och en sorts övermänniskoideal där gamla och trasiga människor får en vrede att växa inom honom.
Det får alkisen Arnfinn från parken en dag erfara, han som i alla fall fick lite kontakt och till och med var hem till Riktor, dock först och främst med förhoppningen att få sprit i fickpluntan.
Efter anslaget och dramats stegring som fångat mig som läsare, går luften lite ur Fossums krimdrama. Hon börjar famla och det känns som om börjar tänka på refrängen på romanen. Och när rättvisan haft sin gång och huvudpersonens illusion åter slagits mot verklighetens vägg, känner jag: Jaha, bra, men.