Lokko står när de andra faller
Får en rockkritiker vara gammal? För den nu bokaktuella Andres Lokko, 42, är svaret ett tveklöst ja - kritikern till och med bör vara det.
Foto: Terese Andrén
Att dessutom ge ut dem i en kiltmönstrad lyxförpackning, nästan dubbelt så dyr.
Okej att tvivel aldrig varit Andres Lokkos journalistiska kännemärke. Men en lyx-Lokko för 800 kronor är väl ändå kommersiellt självmord?
- Jag tror att de är slutsålda, säger Lokko lugnt på telefon från London där han bor sedan 2006.
Just hybrisen, det brittiskt kiltrutiga och självsäkerheten är kanske en lämplig sammanfattning av fenomenet Andres Lokko. Medan hans kritikerkollegor pensionerats vid 30 är han fortfarande poppolisen som mitt i debatten och utan darr på handen pekar ut riktningen.
Varför finns det så få äldre popkritiker, Andres Lokko?
- I Sverige, kanske vi ska lägga till. Den rockjournalistiska traditionen är 25 år yngre i Sverige än i USA och England. Rockjournalistik kräver inte ett skolbetyg eller universitetsutbildning. Det gör att det tagit mycket längre tid för den att bli tagen på allvar. Reaktionen är "Vi måste ha en 19-åring som skriver om pop, för det är så ungt" vilket är märkligt eftersom popmusiken blivit en gammal konstyttring. Precis som dans och poesi kräver den en stor kunskapsbas.
Handlar det inte om att vi tror att man som äldre har svårare att ta till sig ny pop än till exempel ny litteratur?
- Men det är ju en gammal fördom. l England förhåller det sig inte så. Och jag tror att det förändrats; jag får snarare intrycket att 40-åringarna upptäcker det nya först och sedan kommer kidsen (skratt). Men det kanske bara gäller mig.
När du gick igenom dina gamla texter, var det något som du kände dig särskilt nöjd med?
- Jag har snarare haft många invändningar mot en del som kom med. Men jag blev, och det här låter självgott, förvånad över att jag faktiskt skrattade högt av vissa texter. Som en väldigt fejkad historik över Bob Dylans liv, där några få saker är medvetet fel.
Du skrattar till och med nu när du pratar om den.
- Ja, jag skrattar åt att Svenska Dagbladet faktiskt publicerade den, det var imponerande.
Du är en välkänd anglofil och säger i boken att du älskar England för att det inte är så älskvärt, så perfekt.
- Ja, det är det trasiga jag tycker om. Inte de blekta amerikanska tänderna eller den svenska deodorantfräschören. Det är en form av autenticitetstörst och jag känner mig hemma i den taffligheten.
Det är intressant eftersom din kritikergärning är ett krig mot medelmåttighet och tafflighet.
- Medelmåttighet är något helt annat. Det mediokra är ofta en perfekt yta utan sprickor i skalet. Titta på alla Idol-tävlingar och schlagerfestivaler, det finns inte ett spår av mänsklig svaghet överhuvudtaget. Det brittiska psyket ser inte ut så. Sprickorna täcks försiktigt över, men de är synliga hela tiden på ett sätt de inte är i svensk kultur.
Som kritiker intar du rollen av orakel och som magistern i sin kateder.
- Borde inte alla kritiker göra det? Objektivitet och subjektivitet är mycket närbesläktade.
Det där måste du nog utveckla.
- Om du är riktigt subjektiv tycker du att din sanning är allmän, objektiv sanning. Det där är ett tacksamt stilistiskt grepp som jag gjort mig skyldig till ganska ofta.
Så jobbar vi med nyheter