Första halvan av den här bokens titel kan förefalla smått kryptisk. Vad betyder ordet lockrenar och vad kan detta ha med motstånd att göra? Samtidigt är sådana motsatspar egentligen symptomatiska för hela boken. Den är genomgående en skön blandning av gammalt och nytt men i en högst personlig tappning.
Lockrenar är ett etnologiskt begrepp som passar in på Nordkalotten vid vildrensjakt för ungefär ett årtusende sedan. Dåtidens fångstmän, eller dåtidens samer som dock inte var renskötare, hade tämjt exempelvis renkalvar så att de kunde vara lockbete när de släpptes in i vildrenshjordarna. I vissa fall bar sådana lockrenar spjut istället för hornkronor för att kunna skada vilda renar som sedan sköts av gömda jägare. Det var dåtidens sätt att använda naturresurserna.
Ordet ”motstånd” då? Ett svar antyds av bokens omslagsbild. Där ser vi skylten MOTSTÅNDET VÄXER apropå de mångomtalade gruvplanerna vid Kallak, några mil från Jokkmokk. Nu berör den här boken bara i förbigående dessa gruvplaner. Så mycket mera får vi av motsvarande utveckling i öster, av de nationella minoriteternas motstånd i norra Sibirien.
Med detta kommer också författaren in på något av sitt paradområde. Hon äger härvidlag en rad kvaliteter: som etnograf har hon under årtionden forskat om nära Nordpolen boende folk och som ingift i en samefamilj i Jokkmokk äger hon lokal anknytning vad gäller Jokkmokk och Lappland. Och dessutom: hon är en av de fåtaliga forskarna av östliga förhållanden som kan ryska. Då uppstår den utomordentliga situationen att hon kan sitta i sin stuga i Lappstaden i Jokkmokk och via Internet ta del av dokument och debattinlägg som hör hemma i Kamtjatka längst bort i öster, vid Stilla Havskusten.
Vi kommer på detta sätt in på ”Nationalitetspolitik när Sovjetunionen fallit”. Hur skall naturfolk eller urbefolkning kunna säkras i sina ofta gudsförgätna trakter samtidigt som storsamhället trycker på? Hur skulle en industriell utveckling baserad på de otroligt rika tillgångarna på olja och naturgas kunna genomföras i ett sådant sammanhang?
Frågorna känns välbekanta även i norrländsk glesbygd. Kuoljok för oss in i många svindlande detaljer som politiska påtryckningar, folkliga protester, korruption, ja även mord. Det mesta är för svenska läsare något som man kanske anat men samtidigt har svårt att förstå och följa i just sina detaljer. Utifrån vårt språkliga handikapp gentemot ryskan har vi inte den bas som behövs. Den svenska läsaren måste bygga upp sin bakgrundskunskap genom många flera skribenter som var och en på sitt sätt för oss in i denna värld.
En nyhet kan dock nämnas redan idag. Författaren söker förklara bakgrunden till Putins nationella politik. Med Sovjetunionens upplösning kom snart nog begreppet Ryska federationen. Hur bör man ställa sig till den gamla ordningen att varje folk hade sitt eget område med olika former av självständighet? På ett sätt pendlade svaret mellan begrepp som etnisk samhörighet och medborgargemenskap. Författaren ger ett rätt bestämt svar. ”Jag misstänker att akademiledamoten, historikern, etnologen, politikern och konsultfirmedirektören Valerij Tisjkov har haft en avgörande betydelse som ideolog.”
Denne mångsysslande man blev därmed väsentlig i vad som komma skulle. Nationalitet blev både medborgarskap och etnisk tillhörighet. Putin fortsatte den väg som Jeltsin hade påbörjat, men särskilt från 2012 lät han patriotism och medborgarskapet i Ryska federationen och inte etnisk gemenskap bli det som han tror ska kunna hålla ihop samma federation. Han tog då greppet över de etniska rörelserna.
För arktiska förhållanden skapades redan på 20-talet en särskild kategori, ”De små folken i norr”. Speciella rättigheter gällde för dessa människor beträffande exempelvis jakt och fiske, eller kort sagt marknyttjande. När etniska rörelser blev vanliga under glasnostperioden ville andra folk, som levde under liknande förhållanden, ha samma rättigheter och fick det också.
En ny kategori skapades, ”De till antalet små urfolken", dit också folken i norr räknas. Allt detta sattes dock på sin spets med exploateringen av gas och olja. Och likaså kan som jämförelse nämnas att varken Ryssland eller Sverige har ratificerat ILO:s konvention 169.
Kerstin Kuoljoks bok är som nämnts en blandning av gammalt och nytt i personlig tappning. Genom hennes författarskap får en glimt av vad som avhandlas i den ryskspråkiga världen.
Det är inte bara lockrenar och Putins begrepp ”nationalitet” som ryms i Kuoljoks senaste utgåva. Där finns också kapitel om att tillverka sammansatta pilbågar eller att nya genetiska resultat presenteras beträffande samernas släktskap med de östliga folken. Allt detta kommer från hennes bortglömda skrivstuga i Lappstaden i Jokkmokk.