Författarna Per Wästberg och Margareta Ekström ansågs av många vara det lyckligaste paret i kultursverige i början på 1980-talet. De visade upp sig, sina barn och sitt hem i ett flertal tidningsreportage och alla andades harmoni och framgång. Man presenterade ett kärleksfullt, kreativt par med söta barn i vacker miljö.
Vad som dolde sig bakom den fulländade fasaden skriver nu dottern Johanna Ekström om i Om man håller sig i solen, som är hennes inträngande uppgörelse med sin barndom och uppväxt i huset Stora Skuggan på Djurgården i Stockholm.
Hemmet betraktades av deras gäster som ett av de vackraste de sett, estetiken stod i högsätet. Ekström beskriver det som att hon vuxit upp i ett välarrangerat stilleben, där allt vardagligt gömdes undan i fina antikviteter. Mjölken hälldes upp i glaskaraff, hallonen serverades på ostindiskt porslin och tv:n stod undanskuffad i källaren, underförstått att det var bättre att läsa en bok.
Ekström berättar om betydelsen av ytan i hemmet och det gällde inte bara inredningen utan omfattade också personerna i hushållet. Man skulle vara duktig och lyckad, då fick man uppmärksamhet och beundran. Att be om hjälp var ett tecken på svaghet och sådant talade man inte om.
För Ekström var skolan ett helvete, men det uppfattade aldrig föräldrarna, lika lite som hennes ätstörningar eller känsla av övergivenhet. Anorexia nämndes aldrig och kris var ett främmande ord. För över allt stod språket, med det höjde sig föräldrarna över trivialiteter och det skymde både sanningar och svek. Det viktigaste var, som Ekström skriver, att bli trodd. Allt var litteratur. Hemmet blev en scen där man blev betraktad eller betraktade.
Om man håller sig i solen är en utelämnande och upprörande bok att läsa. Det är en rapport från ett överklasshem där kärlek, sanning och trygghet bytts ut mot beundran, välformulerade samtal och uppmärksamhet. Hon förmedlar intensivt bilden av ett känsligt barn som med destruktiva metoder försöker hantera sin situation.
Det är naket skrivet, med lika delar poesi som nerv. Ekström gräver sig gång på gång djupt ner i lager av minnesbilder och vänder ut och in på sig själv. Hon analyserar och reflekterar över sin ilska, besvikelse, förtvivlan och ensamhet som har följt henne genom åren och fått henne att närmast desperat söka sig till nya förhållanden. Att kunna känna tillit och bli älskad för den hon är och inte för det hon gör har varit hennes livslånga längtan.