Under större delen av mitt vuxna liv har jag jobbat mycket. Hårt och väldigt mycket. Jag var nybakad journalist, drygt 20, när äldre kollegor började mässa om att ingen någonsin skulle tacka mig för att jag satt kvar och detaljpetade med radioreportage på obetald övertid när andra klev in på morgonskiftet i gryningen. Semester var något jag tog högst motvilligt. Jag hamstrade komptimmar tills de kom till användning.
Att vara ledig utan annat syfte än att vila upp sig var det mest meningslösa jag kunde tänka mig. Inte förrän jag under en tv-sändning lyckades smitta ner ett helt kontrollrum med en djävulsk influensa slutade jag gå till jobbet med feberfrossa och streptokocker. Jag var den som i allvarsam ton blev varnad för att jag kunde braka rätt in i den omtalade väggen. De predikade för döva öron.
Kort innan jag blev mamma orerade jag vitt och brett om att jag minsann bara skulle vara föräldraledig i tre månader. Sen skulle ungens pappa få ta över. Att vara hemma var inte min grej. Jag ville ju jobba. Sen kom ett flickebarn till jorden. Tre månader blev sexton.I efterhand har jag fått veta att mitt tremånaderssvammel fick andra att garva sig harmynta bakom min rygg.
Att få leva i ett land med en föräldraförsäkring som den vi har i Sverige är ett stort privilegium. Nog upplevde jag perioder av total leda då jag var så intellektuellt understimulerad och socialt utsvulten att jag blev överlycklig om en vuxen människa tilltalade mig i kassan på Ica. Men jag njöt av att i lugn och ro få lära känna den nya människan och se oss båda utvecklas.
Min mamma har berättat att när hon skulle börja jobba efter att ha varit hemma i ett år låg hon och snusade i min bebisfjuniga nacke. Nu förstår jag hur hon kände. Kvällen innan jag skulle göra comeback i arbetslivet grät jag så det skvalade. Alla mina instinkter skrek att det var fel. Total separationsångest. När jag väl satt vid skrivbordet igen kändes sexton månader som ett veck i tiden. Det var skönt att dricka kaffe och föra intelligenta samtal med vuxna människor utan att bli avbruten. Att gå på dass och skita med stängd dörr var en ren befrielse. Men efter några veckors heltidsjobb som lett till att jag träffat mitt barn i vaket tillstånd tre timmar per dygn har det fortsatt gnaga, att jag egentligen har en viktigare uppgift någon annanstans.
Många säger att man vänjer sig och betonar vikten av att få ihop logistiken. Att involvera någon annan som kan hämta barn på förskola och göra nödutryckningar för att utfodra hungriga små vargar när övertidsberget växer på jobbet. Men inget tidspussel kan släta över min innersta önskan om att få vara så mycket jag kan med min dotter, som är viktigare än titlar, skrivbordsuppgifter och lönespecifikationer.
Nyligen talade jag med Anna Jansson, författare till kriminalromanerna om kommissarie Maria Wern. I 18 år jobbade Anna som sjuksköterska på onkologen. Aldrig glömmer hon sina nattliga samtal med lungcancersjuka patienter som låg och väntade på döden. När de summerade sina liv, vad de önskat de hade gjort annorlunda, handlade det aldrig om pengar eller karriär utan om att de prioriterat fel och varit vårdslösa med kärleken.
En viktig påminnelse till oss alla.
Som nykter arbetsnarkoman får jag som andra före detta missbrukare vara beredd på återfall men jag ska försöka gå dit hjärtat leder mig i hopp om att aldrig behöva undra om jag gav min förstfödda den tid hon var värd.
... som hissar regnbågsflaggan när Skandinaviens största Pridefestival kulminerar i Stockholm idag. För alla människors lika värde och rätten att älska vem du vill.