Litteraturhistoria i ritualiserad form
BOKChristian Rosencreutz alkemiska bröllopJohann Valentin AndreaeBakhåll
Det alkemiska bröllop som avses i denna märkliga bok är både en metaforisk och en konkret referens till sammanförandet av laddade motsatser i naturen, och i psyket, och av detta få resultatet nyskapelse (läs "guld") eller en andlig initiation.
Nu höll alkemisterna förvisso på med både den praktiska aspekten av att göra guld, och den mer esoteriska att skapa transcendens, det vill säga övergång till ett tidigare okänt och upplysande andligt stadium. Man skrev gärna ner sina erfarenheter, ofta i form av pedagogiska skrifter, men dolde sina kunskaper i en snårskog av metaforer, associationer och retorik.
Jag har funderat mycket på varför man inte talade klarspråk, men har kommit till slutsatsen att det som alkemisterna/filosoferna på den tiden ville förmedla var personliga erfarenheter av vikt, men som inte kan förstås av den som inte själv varit med om något liknande.
Det är lite grann som Ingemar Stenmark, "he löns inte förklar för nån som int begrip". Så den som inte hunnit så långt i sin andliga utveckling blir inte klokare av att läsa om någon annans initiering, medan den redan initierade känner igen sin broder eller syster.
Det är kanske just där som alkemisternas texter har sin viktigaste funktion, igenkännande av den invigda kretsen.
Så Christian Rosencreutz alkemiska bröllop har enligt min åsikt fortfarande funktionen att förvirra och locka den ovetande, och att skapa igenkännande hos den initierade i mysterierna. Därför kan man läsa litteratur av det här slaget som ett facit på ens egen kunskap i ämnet. Men det kan man säkert med Harry Potter också, som bitvis är väldigt insiktsfull när det gäller magi av den klassiska skolan (utan skämt).
Jag läser boken som ett litteraturhistoriskt exempel på alkemisk litteratur i en väl utbroderad och ritualiserad form , men ändå främst som ett stycke fiktion vars syfte säkerligen till stora delar gick ut på att mytologisera Christian Rosencreutz-begreppet, en hal ål vars blotta existens inte riktigt går att bevisa. Födelsen och uppfostran av en i så fall fiktiv karaktär, Rosencreutz, får väl då i sig betraktas som en alkemisk process, där resultatet är inte bara en förgrundsgestalt för en andlig rörelse, utan även en matris för urkunder och efterföljare till urkunder som behandlar samma person. Johann Christian Andreaes konstgrepp har modern dignitet, och liknar nutidens mediala kampanjer med syfte att bygga upp varumärken som är personer, fiktiva eller levande.
Som ledsagare till initiation lider tyvärr Andreaes framställning av grav androcentricitet, vilket för mig bekräftar strukturer som fortfarande hålls levande, i akt och mening att bevara de "andliga hemligheter" som alkemisterna ville förfoga med ensamrätt över. Frimurarna gör det, och fler med dem, låt vara i modern tappning, men ändå med rötter just i den epok som denna bok kom ut.
Självklart är det ändå underhållande läsning att följa Christian Rosencreutz roadmovie-väg till upplysning, genom umbäranden, urvalsprocedurer och prövningar, genom koja och slott, från underjord till himmel, i en process där det andliga guldet långsamt putsas fram från det skrovliga material som människosjälen består av inledningsvis.
Bokens efterord, av Peter Södergård, vill gärna ladda den alkemiska framställningen i skarpt läge, för den nutida läsaren, vilket är svårt att ta på allvar. Men som förstärkning till den litteraturhistoriska läsningen är efterordet mycket värdefullt, och dessutom fyllt av humor och distans till hela den alkemiska rörelsen, och framförallt en blinkning till författaren av Christian Rosencreutz hemliga bröllop. Fanns C R, eller fanns han inte? Jämför gärna med hypen runt Lars Kepler...Det som är hemligt vill man gärna ha reda på, och det förstod säkert Johann Christian Andrae också.
Så jobbar vi med nyheter