En inte vågad gissning är att många julklappar innehöll Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann eller Analfabeten som kunde räkna. En annan inte vågad gissning är att många kommer att se filmatiseringen av Hundraåringen.
Om krönikan fortsätter så här riskerar den att bli förutsägbar.
Precis som vi svenskar tycks vara när det gäller litteratur. Vi gillar och väljer säkra kort. Varför chansa när vi ska läsa en bok?
Och framför allt: Vi vill vara som alla andra som med våra ”säkra kort” söker inträde i en ”social norm”.
Hur förhåller sig då kritiska ögon, typ kulturjournalister? Jo, påfallande många öppnar den redan öppna dörren och gör en text eller ett inlägg om i stort sett samma böcker. Hundraåringen, typ.
Har de gjort så, har ingen gjort fel.
Har du och jag och många andra köpt boken, har ingen gjort fel.
Vem vill hamna i kvicksand?
Vem vill tampas med problemsegmentet?
Kvicksand behöver inte förklaras. Men om du inte hört talas om problemsegmentet, så beskriver det de böcker som kan kategorieras så här:
1] De upplevs för svåra, för komplexa.
2] De är inte kommersiellt gångbara och ger inte upphov till film.
3] De – och ibland också deras upphovsmän – gör sig inte i tevesoffor.
4] De svarar inte mot den kändislitteratur vi söker.
5] De är besvärliga genom att de just är besvärliga, erbjuder motstånd.
6] Skulle det mot förmodan göras film av någon bok ur detta segment, kommer inte huvudrollen att spelas av Robert Gustafsson.
Detta går att säga om problemsegmentet. Annars vet vi inte mycket om dessa böcker eftersom de endast tycks existera i marginalen, om ens där.
Problemsegmentet kan tyckas vara som socker i bensinen eller som att se ishockeyspelare åka med skridskoskydden på. Så är det inte. Problemsegmentet är den nödvändiga friktionen i en annars alltför finpolerad litteratur.
Att många böcker inom detta segment är avsevärt bättre litteratur än Hundraåringen är inte en paradox. Det är resultatet av en konform bokmarknad där du och jag genom vår ängslighet sätter gränserna.