Litteratur i författarens sällskap
BOKVänta, blinkaGunnhild ØyehaugForum
Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX
I en bokhandel får litteraturvetaren Sigrid ögonkontakt med Kåre, han är författare och hans ansikte syns på baksidan av en diktsamling. Hon känner genast att de hör samman.
Så hoppar Øyehaug och lyfter in Kåre, han är just i Bergen 2008 och läser högt ur en av sina romaner, och som i en saga träffas just de två. Kåre har nyligen lämnat Wanda och blir förtjust i Sigrid.
Nytt hopp: vi är i Köpenhamn där Linnea ska spela in en film som egentligen handlar om Göran, en gammal kärlek. Men Robert, Linneas producent, kan inte finansiera projektet (han är förstås förtjust i henne).
Hopp igen: den oförlösta bokmalen Viggo är på sin farmors begravning och blir där förälskad i en tolvåring. Hopp: Trine mjölkar ur sina bröst offentligt. Hon använder sig själv i sin konst. Nytt hopp: Elida (som dyrkar Viggo) åker till Prag med musikern Magnus (som Sigrid var kär i innan Kåre dök upp). Jo, det är ungefär lika krångligt som det låter.
Figurerna rör sig långsamt och ryckigt mot varandra eller seglar undan. Øyehaug klipper och flyttar dem i tid och i rum, och är skojfrisk, egensinnig, nästan sjövild. Litteratur är lek, vill väl författaren meddela, påhitt, ett spel på papper. Och personerna i en bok är pjäser. För att förstå hur jag flyttar dem måste ni veta hur de tänker och känner. Så här tänker de och känner.
Och så får vi i detalj veta vad som händer i deras skallar och kroppar. Därpå flyttar hon dem en bit igen. Vad som helst kan inträffa, inte ens det omöjliga utgör något hinder. Samtidigt är stilen stark och varm, den bärs av en väldig energi och stora doser gott humör (lätt och smidigt översatt av Lotta Eklund).
Linnea är ganska vacker, kan berättaren påpeka, och samtidigt lägga till: "om vi får säga det själva".
Eller vi får plötsligt veta att en gammal dam ska dö: "Ingen, oss undantagna, vet att detta är hennes sista dag i livet". Det där metaplanet ger ibland texten ett lätt kåserande drag.
Vi är i sällskap med berättaren på praktiskt taget varje rad, jag har nog aldrig sett någon spela med så öppna kort som Øyehaug. Emellanåt kan den där närvaron bli lite påfrestande, trots vitsigheten, vigheten och det goda humöret. Utrymmet för läsaren blir så litet, vi ryms nästan inte.
Ibland kliver berättaren ur sitt litterära fordon och börjar fundera över något som skymtat under färden. Vi får vackert stå kvar och vänta. Vad händer med våra drömmar när vi dör, kan hon då fråga sig.
Eller: havsbotten vid Grönland, hur är det egentligen med den? De där nedslagen kan egentligen handla om vad som helst: en förlossning, en kanelbutik eller en föreläsning om Don Quijote.
Gränsen mellan författare och berättare blir ofta oskarp. Vi är med när idéer, beskrivningar och skarpa analyser spikas ihop och blir text. Om det en konstnär skapar är ett hus så står i det här fallet byggnadsställningarna kvar.
Så jobbar vi med nyheter