Egentligen är det ju fadermord att recensera en död författare. Stefan Sweig dog 1941. Och vem kan i våra dagar tänka sig in i krigstiderna, och dess världsbild. Att läsa Sweig i ett nyligt 2000-tal är därför som att försöka titta i backspegeln och glömma sig själv samtidigt. Det är förstås omöjligt.
Sweig är nutida i sitt narcissistiska sökande efter objekt att spegla sig i, nutida i sina försök att omvandla personligt stoff till litteratur. Innehållsmässigt hittar man en het kuk, redo att erövra och låta sig erövras, och varför inte, Casanova gjorde samma sak.
Litterärt sett så ligger dock Sweig några längder efter Giacomo Casanova, som i mitten av 1700-talet gjorde en roadmovie i Europa, med sin kropp och charm som kapital. Det kan rentav vara så att Sweig parafraserade Casanova.
Förväxlingarna, entréerna och sortierna för att undfly äkta gemåler, nog verkar det så. De moraliska utbrotten mot äktenskapsbrott, vilket enbart tjänar retoriska syften, pekar också i den riktningen. Läst på det sättet är Zweigs noveller, i Ersatz urval, komiska, något i stil med buskisteater som man kan se den på sommaren i Sverige, t ex på Fredriksdalsteatern.
Kopplingen mellan sexualitet och pengar går som en röd tråd genom Zweigs noveller, precis som i Casanovas memoarer. Och visst är det så att en man kan leva på sin charm, precis som kvinnor ofta gör det.
Men som sagt, Zweig må vila i frid. Mycket tid har runnit under broarna sedan dess. Det hjälper inte att förlaget låter citera Bodil Malmsten på bokens innerflik, när hon hyllar förra utgåvan av Sweig på förlaget.
Man kan gräva upp litterära lik från de kyrkogårdar där de borde ligga, och åtminstone fundera över hur man hanterar de varumärken som en författare som Stefan Sweig representerar. Novellerna är självklart läsbara, men inte nödvändiga.