Interaktiv barnteater kanske kan sägas vara en egen genre. Här bjuder Ung scen öst från Linköping in publiken att delta i en pjäs med hemmet som tema.
Alla får ficklampor att lysa med, och i rummet finns en rad frigolitblock som på olika sätt används som byggstenar i berättandet.
Programförklaringen till pjäsen är ganska pretentiös med resonemang om barnfattigdom, trångboddhet och barn som inte får eller kan ta hem kompisar. En ruckad svensk självbild där många barn påstås vara rädda för frågan: "Hur ser det ut hemma hos dig?"
Nu tycker jag inte att denna interaktiva pjäs, om vi får kalla den så, egentligen omfamnar detta tema. Möjligen då indirekt. Genom en andlig lek, en lugn plats där vi i publiken får dras med i en värld av fantasier över hur detta "hemma" kan se ut och forma sig.
Att vi likt metafysiska sniglar tillåts fantisera om att bära hemmet inom oss. Alltså en trygghet som inte behöver ha någon koppling till det materiella. För att ha ett eget fysiskt rum med wifi och iPad behöver ju inte per automatik innebära lycka.
Där lyckas Ann-Sofie Anderson Kern och Maurits Elvingsson i stället förvandla själva teaterscenen till ett meditativt och behagligt eget rum för publiken. Och vad skådespelarna därmed förmedlar är att allas våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Och att det är minst lika essentiellt som fysiska ting. Ett vackert budskap, inte sant!? Och därmed kan jag tycka att pjäsen blev bättre än dess programförklaring.
Formmässigt är det också charmigt och berikande att publiken får vara med, lysa med ficklampor, bygga med klossarna, fantisera och ge förslag till skådespelarna. Men lite väl mycket plockande blir det med alla dessa tygklädda frigoliter. Tempot faller och teaterillusionen får betala priset.
Slutligen ett tack till alla barn i publiken som var med och skapade denna mysiga teaterupplevelse.