”Sista vakten” är den avslutande delen i Stephen Kings trilogi med den pensionerade kriminalaren Bill Hodges i huvudrollen. Stephen King har i de tidigare böckerna Mr Mercedes och Den som finner visat att han utan svårighet kan byta genre och förutom skräckberättelser med övernaturliga inslag även skriva renodlade thrillers.
I Sista Vakten kan han dock inte låta bli att återknyta till det övernaturliga, och han låter mercedesmördaren Brady Hartsfield från första boken få krafter utöver det vanliga. Hartsfield som numera är invalidiserad, knappt förmögen att prata eller röra sig, upptäcker att han istället kan förflytta saker med tankekraft och dessutom gå in i människors medvetanden, om de är i rätt sinnesstämning vill säga. När han så genom bulvaner får tag i ett konkursparti av den defekta spelkonsolen Zappit, vilken hypnotiserar dem som tittar för länge på skärmen, ser han sin chans att komma åt dem som klarade sig undan den planerade massakern vid en popkonsert. Han sätter igång en självmordsepidemi, och bara Bill Hodges och hans medhjälpare är öppensinnade nog att förstå hur det hela hänger ihop.
Stephen King är som bäst när han släpper loss ordentligt. Känslan, trilogin igenom, är att han till viss del hållit igen. Ingen av dessa tre böcker går upplevelsemässigt att jämföra med hans allra största verk, men det är lätt att bli bortskämd av en berättare i världsklass. I en inbördes ranking av de tre hade jag störst nöje av nummer två, Den som finner, vilken hade ett lite annat tema och där författaren med sin berättarglädje och humor var mest igenkännbar.
Denna avslutande historia kretsar liksom den första kring mercedesmördaren, en inte helt övertygande karaktär. Här hade det inte skadat med en uppdatering om varför han blev som han blev och varför hans livsmål är att ta ihjäl folk. Sista Vakten känns lite urvattnad, författaren ivrig att sätta punkt. Måhända har Stephen King lagt energin på nåt sidoprojekt, en ny bestseller i gammal anda. Det är i alla fall vad jag hoppas på.