Då noterar Linné i nära nog telegramstil: ”Vid Grötnäs, som ligger mittför Kalix kyrka, är en färja över emot kyrkan.” Med detta antyder han att från färjstället hade man en pampig uppfart till kyrkan som låg på älvens norra strand. Däremot förtiger han att klockstapeln hade en genomgångsportal som ledde in till kyrkoområdet liksom att stapeln var byggd så sent som året innan besöket.
Sett i det lokala perspektivet kan man kalla det bygget för något av ett utdraget lidande. Klockstapel hade funnits redan tidigare, och senast i form av en ny sådan från 1725-26, Det bygget underkändes av sockenborna eftersom stapeln dels var för trång och dels stod på fel plats. Man brukar förklara att det inte längre var nödvändigt med en placering högre än kyrkan. Istället hade under 1700-talet utvecklats ett nytt synsätt, ett bättre samspel mellan kyrka och stapel. Därför var det aktuellt med placering av stapeln i bogårdsmuren. En uppfart från älven behövdes liksom en passage genom stapeln. För att förverkliga detta gjordes ett nytt försök som stod klart hösten 1731 – och då fick man en stapel av bottnisk typ. Högst densamma upptäcker dagens resenär från E4 just när man passerar bron över Kalixälven.
Stapeln ingår också i ett större svenskt-finskt sammanhang. Redan har nämnts termen bottnisk typ, d v s sådana staplar förekommer vid Bottenviken. Den yttre konstruktionen är närmast uppdelad i sektioner staplade på höjden. Som bas har vi ett kubiskt bottenrum täckt av ett tält-, eller med en vetenskaplig term, ett karnisformat tak. Ovanpå detta finns en mindre kub där klockorna sitter bakom ljudportar som öppnas vid ringning. Detta klockrum har en överbyggnad med ljusöppningar, en s k lanternin, och ännu högre sitter typiskt nog kyrktuppen, vaksamhetens symbol. Allt detta är en ståtlig konstruktion i trä, helt enkelt ett mästerprov på timmerbyggnadskonst, med rödfärgat yttre, tjärade takpartier samt genomgångsportar liksom ljud- och ljusöppningar i kulör. Rent konstruktivt skapade man en klockbock inbyggd i ett torn.
Tidigare har nämnts att klockstapeln anno 1726 inte kunde godkännas. Församlingen lovade att bekosta ett nybygge, det skulle vara en stapel av samma modell som i Uleåborg, och verkställas av en ”beskiedlig och till klockstapelns byggande erfaren man från östra sidan”. Med det hamnar vi i resonemanget om ”bottnisk”. Ibland talar man om staplar av den typen och tänker då lätt på den i Nederkalix. Ibland vidgas begreppet till en bottnisk konstprovins, med andra ord Österbotten och dåvarande Västerbotten.
Likaså framträder två historiskt sett samlande namn. Först kan nämnas byggmästaren Hans Biskop från Kronoby i Österbotten, känd för sina polygonala eller mångkantiga kyrkor som t ex Övertorneå, Hietaniemi och Jokkmokks gamla kyrka. Biskop var en av de kanske 8 000 personer som flydde över havet till Västerbotten efter Karl XII:s militära motgångar som Poltava 1709 och Bender 1713. Det fanns även arbete för finska hantverkare med att bygga upp det svenska kustlandet som särskilt hade härjats av ryssarna våren 1720. För Hans Biskops del blev det en lång verksamhet i norra Sverige, från 1717 till 1753, som inspiratör till mångkantiga kyrkor och till staplar av bottnisk typ. Kalix är så smått med i den bilden. Biskop omnämns vid en syn 1749 när det var tal om främst kompletterande arbeten på kyrkan.
Ett annat namn var Nils Jakobsson Fluur, ibland med uppgivet ursprung i Finland, känd för skulpterade predikstolar i Öjebyn, Piteå stad, Gammelstad och Torneå stads kyrka. Fluur var i själva verket född i Anundsjö i Ångermanland samt verksam i Övre Norrland från 1690-talet. Han kom så att säga att inkorporeras med den östliga kulturström som historiskt sett är välkänd. Vi återfinner Fluur indirekt i form av det korskrank som han gjorde i Torneå 1702 och som blev förebild för motsvarande i Kalix. Att så skedde låg på något sätt i tiden. Modellen sägs vara ”mycket vanlig i hela övre Norrland”, och som exempel nämns Övertorneå och Gammelstad. Det rör sig om ett genombrutet ”galler” som skilje mellan långhus och kor. Där markerar två stolpar, eller två pyramider, kyrkans mittaxel.
Så åter till det bottniska: ”De ståtligaste staplarna av den bottniska typen tillkommo i Tornedalen vid 1700-talets mitt och de torde kunna betecknas som några av de vackraste vårt land äger.” Så uttalar sig en annan Hans, nämligen Hans Beskow eller den dåvarande landsantikvarien i Norrbotten. Med det menas att Hans Biskop kom att bilda skola eller att få efterföljare vad gäller klockstaplar. Hör bara en uppräkning: Gällivare 1758, Överkalix 1763, Jukkasjärvi 1770 och Hietaniemi 1773.
Vi kan även göra en annan sammanfattning. Det talas om timmerbyggnadskonst i form av mångkantiga kyrkor, om bottnisk typ, om Österbotten, om östliga inslag och om Karl XII. Allt detta var kulturelement som fanns i tiden. Allt detta kändes kanske särskilt aktuellt vårvintern 1718. Den franske resenären Aubry de La Motraye passerade på sin resa till Lappland även Kalix. Där träffade han socknens kyrkoherde Hans Walltier som var angelägen att resenären skulle stanna några dagar och detta inte utan orsak. Båda hade nämligen träffats i Bender när det begav sig: La Motraye som europeisk resenär, Walltier som regementspräst och Karl XII som ”fånge” hos turkarna. Med tanke på dessa minnen kan man ha en liten undring. Hur gick ”snacket” den här gången i Kalix? Det är minst sagt en spännande men obesvarad fråga.