Gränserna mellan barn- och ungdomslitteratur och litteratur för vuxna är av två slag; dels en med tiden något uppluckrad järnridå, som fungerar som skyddande filter mot vuxenvärlden, dels en gräns som har med individens förmåga att läsa att göra. För oavsett hur välformulerad barn- och ungdomslitteraturen är, vem kan hindra det läskunniga barnet från att läsa vadhelst man vill? Svaret är: inget hinder.
Barn- och ungdomsboken måste därför berätta om något som angår barn eller ungdom, och ur det perspektivet. Litteratur om våld, sex, ondska, you name it, finns tillgänglig för läsaren, oavsett ålder. För att inte tala om tv, film och dataspel. Men en god barn- och ungdomsbok gör något mer än att bara berätta en berättelse.
Lina Stoltz, precis som Anna-Clara Tidholm, har modet att ta tag i mycket svåra problem, och lägga fram det på ett sätt som jag är övertygad om kan hjälpa den som identifierar sig med huvudpersonen. Är man inte personligt i beröring med problemet, kan man ändå läsa I morgon är allt som vanligt, och känna igen t ex en släkting eller kompis.
Lina Stoltz huvudperson Lilian är ett fiktivt konglomerat, men bär ändå till viss del det självupplevdas prägel,oavsett fakta, i den skärpa som Lilians mammas alkoholproblem beskrivs. Lilians mamma super, och hon gör det i en miljöskildring delvis hämtad från Överkalix. Tid och plats spelar dock mindre roll. Det viktiga är Lilians process i att så småningom komma fram till att erkänna för bästa kompisen att mamman super. Från stenhårt förnekande och döljande, till ilska och nyorientering i syskonkretsen, går så Lilians väg till att våga säga rakt ut, utan att skämmas, att mamma dricker.
I morgon är allt som vanligt följer alltså en normal, om än mycket jobbig process med frigörelse från skuld och skam, och ett inträde i det sociala igen. I Lilians fall handlar vändningen om att vara Lucia i skolan. I scenen där Lilian, mamman och systern letar luciakrona längs tämligen lättigenkännliga Överkalixgatan, så får berättelsen en metaforisk karaktär.
Mamman hittar först en plastig krona, i matvaruaffären, men den är otänkbar. Lilian kommer då på att kanske lampaffären har en finare krona. Och där hittas ”ljuset”, den sista i sitt slag på affären och en verklig trofé av rituella mått.
När Lilian blir ”krönt”, så blir hon också upplyst i en mening, och allt tar en vändning till det bättre, även om utgången inte förespår något om mammans tillstånd. Likheten mellan ”Lilian” och ”Lucia” är också tydlig. Sensmoralen är att det är Lilians egen initiation till en värld som välkomnar henne, som är vändningen för henne.
Jag kan sakna tydligare tidsreferenser, och som notoriskt vetgirig skulle jag vilja veta vilket årtionde Stoltz har tänkt på. Nu förefaller vagheten om årtalet medveten, förmodligen i syfte att göra skildringen mer tidlös. Här finns inga surfplattor, spel eller sms. En sån sak t o m som Lucia-tåg är ju i vår nutid problematiserade. Men dylikt är sådant som vuxna som jag funderar över, och knappast den yngre läsaren.