En pilot nödlandar i öknen. Strax dyker en liten prins från en annan planet upp och en gemensam drömlik resa tar sin början. Sagan "Den lille prinsen" som skrevs av Antoine de Saint-Exupéry 1943 har inspirerat många.
I koreografen Tina Tarpgaards tappning är "Lille prinsen" en surrealistisk balett med fart och fläkt.
Ensemblen Norrdans imponerar. Särskilt njutbart är det att se när hela ensemblen förenas som en enda organism. Till exempel när de illustrerar en ros som skjuter upp ur myllan och vajar för vinden.
Den av Nordiska Kammarorkestern inspelade musiken är pampigt orkestral och emellanåt underfundigt finurlig. Tonsättare är Daniel Nelson.
Scenografin av Signe Krogh är enkel och snillrik. Med ett stort tygstycke och ljussättning illustreras allt från sanddyner i öknen, enorma vågor och karga klippor. Tyget används på alla upptänkliga sätt. Att gömma sig under, bli insvept i och så vidare.
Sällan ser man en familjeföreställning som är så lite anpassad för barn. Föreställningen är en abstrakt tolkning där ingenting förklaras. Varken sagans karaktärer eller handlingens början och slut. Det sker inte heller någon interaktion med publiken som ju annars är vanligt i barnföreställningar.
Samtidigt är det befriande att en visuell upplevelse, som ju dans är, inte ska behöva förklaras i ord. Och det här med barnets fria fantasi kontra vuxenvärldens fyrkantiga tänkande är ju precis det som bokförfattaren talar om. Det enda som bekymrar mig är att många som inte tillhör målgruppen kanske missar en fantastisk föreställning.
På onsdag ges dock en till chans att se föreställningen då den spelas i Kalix Folkets Hus.