Finskan Rosa Liksom (som egentligen heter Anni Ylävaara) ser stram och allvarlig ut på omslagsfotot i sin nya samling berättelser, Sånt är livet. Men när vi mötte henne på bokmässan för ett par år sedan kunde hon då och då brista ut i ett våldsamt gapskratt. De kom lika oväntat som när ett tåg utanför tidtabellen dundrar in på en station.
Jag får själv då och då lust att på samma sätt gnägga till när jag tar mig genom de 70-talet korta eller extremt korta historierna. Men jag skrattar mest i början. Det finns, upptäcker jag efter hand, något mekaniskt och enahanda över Liksoms patent när hon proppar sina texter fulla med våldsamma överdrifter.
Delvis hänger det nog samman med det beskurna format hon valt. Vi stiger gång på gång in i ett liv (ofta gräsligt, kaotiskt och katastrofalt) och möter en på många sätt annorlunda människa i en drastisk situation innan Liksom plötsligt bommar igen texten mitt för näsan på oss.
Det rör sig oftast om personer som inte får någon ordning på sina liv, missbrukare, arbetslösa, folk som inte klarar av en vanlig tillvaro, de som är utestängda eller missförstådda. De är illa hanterade men mer av tillvaron och sina egna gärningar än av samhället.
Historierna kan handla om vad som helst. En alkoholist känner skam inför barnen men har ingen tanke på att sluta dricka, i en nyfamilj byter de vuxna sexuella identiteter gång på gång, en läkare kan inte operera utan knark i kroppen, en byråkrat och kaffemissbrukare bränner plötsligt upp sitt hus, en kantor leder ett misslyckat kommunalt uppror, en präst försöker förföra en pojke, en man har tretton kvastar och skaffar sig lika många mobiler.
Ett mer stolligt persongalleri har nog aldrig skådats i en bok. Men också stolligheten har sina begränsningar, åtminstone när den som här samlas på hög. Vi möter nästan bara personliga katastrofer, sociala haverier och karikerade människor som slarvar bort sina liv.
Språket är som sig bör svavelosande, fullt av våldsamma bilder, grovkorniga repliker och halsbrytande råheter. I samtliga texter finns en berättare. Egentligen är det alltså monologer och i dem lyssnar Liksom lyhört in en rad bisarra figurer, allt från trettonåringar till lyxbrudar.
Sammantaget innehåller Sånt är livet tre delar med bilder som handlar om vår samtid, sedd som i en skrattspegel. Den spegeln har Liksom dängt i backen och skärvorna har hon sedan i rykande fart avbildat.
Tonen i berättelserna är i allmänhet rätt glad. Det går visserligen oftast illa för personerna men det förändrar inte tonläget. Kanske ljusnar det en aning i den andra halvan av boken. Där kommer en alkoholist på fötter, en arbetsnarkoman lugnar ner sig betydligt, en älg räddar en man som gått vilse och han som blev av med två nyinköpta frysboxar hittar dem utanför sitt eget hus.
Liksoms förra bok handlade om Sergej, en explosiv och företagsam suput. Han sprutade ur sig nonsens, fördomar, tänkvärdheter, lögner och tillmälen, misshandlade sin fru och gav sig in i knivslagsmål, men kunde också vara klok och känslosam. I den nya boken är inte alla som Sergej men oftast av samma virke. De säger och gör vad som helst och tycks på det hela taget sakna hämningar, moral och besinning.
Sånt är livet gör nedslag i hela Finland. Det är förstås våldsam och högljudd satir, en sotsvart humor som blir lite för patenterad och yvig för min smak. Fast det finns förstås folk som tycker att hon är hyperbolernas (överdrifternas) mästare. Roligast är det när Liksom parodierar och blåser upp våra fördomar.