Det är två synnerligen eleganta damer som möter oss i hallen. Iklädda knallrosa matchande små dräktjackor och stilrena klänningar ser de ut som om de är på väg på festligheter. Men blicken fastnar ändå på deras huvudbonader. Vidbrättade hattar som matchar klädseln och blir den där detaljen som sticker ut. Det är som bekant detaljerna som gör det, något både Gerd och Birgit framhåller. Givetvis bär de båda högklackade skor.
– Något annat går ju bara inte. Tänk om jag skulle ha på mig promenadskor, det skulle förstöra helheten, säger Gerd bestämt.
Det händer aldrig, verkligen aldrig, att någon av systrarna syns ute i samhället utan hatt. Lätta sommarhattar med blommor och mycket färg varvas med eleganta skapelser i dova färger, allt efter årstidernas växlingar. Knappast en enda Älvsbybo kan ha missat dem, eftersom de aldrig tummar på klädseln. Inte ens om de bara ska gå till affären för att handla.
De träffas och umgås i stort sett varje dag. Dessutom pratar de gärna i telefon, åtminstone Gerd.
– Birgit jobbade på Televerket i 40 år, men det är jag som är den verkliga telefonisten, säger Gerd och skrattar gott.
– Vi måste ha kontakt. Jag kan ju gå runt och tänka att det är något jag borde göra här hemma, men jag kommer inte i gång förrän jag har pratat med Gerd. Då går jag bara och funderar över varför hon inte har ringt.
Vi träffas i Birgits och hennes man Axels lägenhet i centrala Älvsbyn. Systrarna virvlar genom vardagsrummet. De gestikulerar, pratar och skrattar. De fyller i varandras meningar och ibland svarar de i kör.
Nu har de hunnit bli 78 år, men deras ankomst till världen en decemberdag var dramatisk. Deras mormor hade ramlat och slagit sig och deras höggravida mamma hade gått för att hjälpa henne med arbetet i ladugården. Då fick hon värkar, en månad för tidigt. Flickorna föddes hemma hos mormor med hjälp av barnmorska. Läget var kritiskt.
– Jag vägde 1,8 kilo och Birgit 1,7. De visste inte om vi skulle överleva, vi blånade och vitnade om vartannat. Birgit fick nöddöpas, så gjorde man ju förr. De trodde att vi skulle bli döva och blinda eftersom vi var så svaga. Vi bara sov och var dåliga på att äta. Vi fick sockervatten, berättar Gerd. Det var tydligen bra, för vi lever ju än.
Birgit är född först, 15 minuter före Gerd. Enligt Gerd är hon också en typisk storasyster, som ser till att hålla ordning och reda. Då och då går hon in och tillrättavisar, när hon tycker att Gerd pratar för mycket.
– Du ser, nu säger hon till mig, så där gör hon alltid.
Men båda försäkrar att de alltid vill varandras bästa.
– Vi är så otroligt beroende av varandra. Vi behöver inte ens uttala saker och ting, många gånger läser vi varandras tankar, säger Birgit.
Skrattet tycks aldrig vara långt borta och systrarna skojar kärleksfullt med varandra mest hela tiden. Deras livsglädje är påtaglig. Ändå har de båda drabbats av den värsta tänkbara sorgen, att förlora ett barn. De fick barn när de var 21 år gamla, samma år. Gerds och hennes man Maltes äldsta dotter Karin blev bara sju år gammal.
– Hon fick cancer i njuren. Det här var på 1960-talet och betydde döden, det visste vi ju.
Karin opererades och fick vård i Stockholm, men cancern spred sig.
– Vi tror ju på ett liv efter detta, säger Gerd som en av förklaringarna till att hon och maken orkade gå vidare i livet efter dotterns död.
– Karin trodde också och en gång frågade hon oss om vi trodde att hon var rädd för döden. Jag kunde inte svara, jag ville inte tänka på att hon skulle dö. Då svarade hon själv. "Jag är inte rädd, jag har ju Jesus". Hon var stark.
Birgit blev Gerds stora stöd i sorgen, som gjorde henne sjuk under en period.
Birgits son Robert lever inte heller längre, han dog för några år sedan. Men hon gläds mycket åt sina barnbarn och barnbarnsbarn.
– Här ska ni få se, här är Linus, säger hon och visar ett fotografi av en liten, ljushårig pojke.
– Jag tycker att han är så lik Robert, säger hon och nickar mot ett foto av sonen som står på samma hylla.
Birgit och Gerd är fortfarande väldigt lika varandra, men det är inte omöjligt att se vem som är vem. Annat var det förr. Birgit hämtar ett fotografi på dem som bebisar, för att visa hur lika de var.
– Vi var mycket mer lika varandra när vi växte upp och som unga. Ingen kunde skilja åt. I skolan brukade vi byta plats med varandra och lärarna märkte aldrig något.
De har samma smak och väljer gärna likadana kläder, om än inte samtidigt.
– Men ibland händer det att vi ses på byn och utan att veta om det har vi klätt oss likadant, säger Gerd.
– När vi var barn var vi alltid likadant klädda, men under en period ville vi inte vara lika. Minns du Birgit, den där gången när du gick in på toaletten och klippte pannlugg? Du sade till mig att jag inte fick göra det, men det gjorde jag. Och du var så arg!
– Ja, jag blev så arg att jag inte lät dig följa med och hälsa på vår moster i Boden, jag åkte ensam. Jag var så besviken. Men det var ju inte lika roligt att åka dit utan dig.
När Gerd hade träffat sin man Malte besökte de familjens stuga på en holme utanför byn Muskus och Birgit var med. Maltes lillebror blev fundersam.
– Han ropade på Pitemål, "hördu mamma, ska Malte ha två?". Det var dråpligt, minns Birgit.
Och så var det ju det här med hattarna. Birgit säger att hon bara har en bråkdel av dem framme hemma hos sig, då hon inte har tillräckligt med plats. Ändå är det en smått imponerande samling som syns där på en ställning i vardagsrummet. Tillsammans har de runt 100 hattar, minst en för varje tillfälle.
– Den här må du hålla i, Birgit, säger Gerd till sin syster och räcker över en fantastisk gul skapelse med lila blommor och flor.
– Hon som hade hattbutiken i Piteå gjorde den där som sitt examensarbete och jag var in och tjatade mig till att få köpa den!
De väcker en del uppmärksamhet och inte bara hemma i Älvsbyn. Under en resa till Stockholm upptäcktes de av författaren till boken Hattliv, som gärna ville ha med dem där.
– Hon satt på ett tåg och vi på ett annat. Hon fick syn på oss och hann precis springa ut så att vi hann byta telefonnummer. Sedan ringde hon upp, vi träffades och hon intervjuade oss. Vi var de yngsta som var med i boken, berättar Birgit.
Intresset för kläder, skor och hattar kommer från deras mamma, tror de. En elegant kvinna, lång och stilig som en mannekäng, enligt systrarna.
– Hon älskade skor och kläder. Pappa nekade henne aldrig något, säger Birgit.
Mamman hade körkort och körde både bil och lastbil, något som var ovanligt för den tiden. Men eftersom pappan var affärsman med eget slakteri var det praktiskt med en fru som kunde hjälpa till med transporterna.
En av moderns vackra kappor finns fortfarande kvar och den brukar Birgit bära ibland, med matchande hatt, givetvis.
Gerd håller upp en annan hatt, som en gång visades på Noliamässan i Piteå. Då provade den dåvarande socialdemokratiska ministern Margareta Winberg den.
– Hon tyckte visst att den var för dyr. Men jag såg den och sade till Birgit "vi kan väl dela på den?".
Och så blev det. De får ofta komplimanger för sina hattar.
– Folk vi träffar brukar säga "det är så roligt att se er i era hattar", säger Gerd.
– Vi känner oss aldrig tillgjorda, att bära hatt är en del av vår identitet, menar Birgit. Så här är det ju, för många är sport nummer ett. De köper dyra kläder och dyr utrustning för att kunna hålla på med sin sport. Min man brukar skoja ibland och säga att han ska samla ihop hattarna och lägga dem i en sopsäck då han tycker att jag har för många. Men han är jägare och inte klagar jag när han vill köpa ett nytt gevär.
Visst kan det bli fler hattinköp framöver, även om det börjar bli svårt att få plats för alla. De drömmer om en resa till Paris.
– Det vore väl en höjdare att få åka dit och titta på hattar. Men då gäller det förstås att ha mycket pengar med sig, säger Birgit.
På frågan om det verkligen finns tillfällen för att använda alla hattar och vackra kläder svarar Gerd:
– Inget är för fint för att ha på sig en söndag.
När vi dröjt oss kvar vid hattar och kläder en lång stund vill Gerd förtydliga att de på intet sätt är ytliga av sig. Tvärtom. De tillhör båda Korskyrkan i Älvsbyn och har som sagt en levande, kristen tro.
– Visst kanske folk kan tycka att det är ytligt med mode, men vi mår bra av det. Vi tror på ett liv efter detta och vår tid på jorden är kort, då gäller det att passa på och ha roligt under den tiden.
Det blir dags för kaffe och systrarna dukar upp med vackra koppar inne i köket.
– Ska vi piffa till, lite, Birgit? undrar Gerd.
Hon dekorerar rulltårtebakelserna med hallon.
– Jag har ett eget hembageri, Gerd, skojar Birgit apropå att det är systern som bakar det mesta.
Aldrig har de varit ovänner, åtminstone inte på riktigt. Och någon avundsjuka finns inte heller dem emellan.
– Det var en gång, när Gerd arbetade på lasarettet i Boden. Hon och Malte hade fått flytta in i en lägenhet i ett helt nybyggt hyreshus och jag kom dit. Och där var så fint, det var som närmast himmelens port. Då blev jag lite avundsjuk, men det är nog enda gången.
När de växte upp fanns det en del andra tvillingpar i Älvsbyn, bland annat ett par bröder som under många år drev affärsverksamhet i samhället. Enligt Gerd och Birgit var bröderna oerhört lika varandra. Nyligen gick en av dem bort.
– Vi var på begravningen och det blev en påtaglig påminnelse om hur det kan bli för oss en dag när en av oss dör. Men det skjuter vi framför oss, vi vet inte hur vi ska klara det, säger Birgit och Gerd inflikar:
– Det går nog aldrig att förbereda sig för det.
Både är helt överens om att ha en tvilling är det allra bästa som finns.
– Vet ni, det är toppen! Alla borde få vara tvillingar, det finns ingenting som går upp emot det!