Ibland slås man av iakttagelsen att det samlade mänskliga vetandet uppträder i en otrolig mängd underavdelningar. Varje sådan del kan vetenskapligt behandlas och där har vi en tillhörande professor som sköter om den saken. I min tidigare okunnighet har jag därför inte varit medveten om att det finns även en dylik ”professor i underrättelseanalys”. För Sveriges del skulle det vara Wilhelm Agrell, som tidigare skrivit en rad böcker i ämnet och nu senast "Stora Sabotageligan".
Redan titeln antyder många förvecklingar som i nära nutid är smått historia: krig, spioneri, allianser och blockpolitik, eller att två totalitära system drabbade samman i det vi brukar kalla för andra världskriget.
Den nordeuropeiska utrikespolitiska situationen var att det av första världskriget sönderslagna Tyskland under 30-talet befann sig på uppgång. Hitler hade kommit till makten medan Sovjetunionen alltmer likställdes med en kommunistisk fara. Sverige och Nordkalotten blev alltmer isolerat. Norge och tidvis Finland tillhörde den tyska maktsfären medan det neutrala Sveriges utrikeshandel hämmades genom Tysklands oinskränkta ubåtskrig till havs.
För Norrbottens del rör det sig om dels beredskapsårens allmänna mobilisering, dels tyska krav på att få genomföra trupptransporter på svensk järnväg mellan Norge och Finland, dels dragkampen om järnmalmsexporten via Narvik och Luleå till Tyskland.
I det här sammanhanget möter vi två begrepp med samma innebörd: Stora sabotageligan eller Wollweber-organisationen. Det förra namnet syftar på, som Agrell formulerar sig, ”det i särklass största nätverk för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”.
Ernst Wollweber var en landsflyktig tysk fackföreningsman som arbetade för Sovjet. Under 1930-talets slut byggde han upp sin organisation bland fackligt aktiva sjömän i skilda europeiska länder, då med hjälp av nätverk som tidigare hade skapats under spanska inbördeskriget. Man genomförde också en rad spektakulära fartygssprängningar. Där kan nämnas 16 tyska, 3 italienska och 2 japanska handelsfartyg som förstördes.
Luleå och Narvik kom också med i det här spelet liksom att gruvorna i malmfälten blev ”leverantör” av sprängämnen till de tidsinställda bomberna.
Enskilda lokala personer nämns också av Agrell, som att grovarbetaren Gustaf Ceder vintern 1939 gick till polisstationen i Luleå för att anmäla sin mer eller mindre ofrivilliga medverkan vid tillverkning av dylika ”helvetesmaskiner”. I bilden ingick även att Ceder var ombudsman för de kommunistiska sjömanscellerna i Luleå.
Karakteristiska inslag av dynamit och fartygssprängningar samt kampen för kommunismen och mot nazismen känner vi igen. Wollwebers kontakter med fackligt aktiva sjömän över hela Europa betyder att exemplet Ceder var ett lokalt prov på ett förvisso mycket större skeende.
Det talas om att mellan 1936 och l941 var Wollweber det ledande namnet i organisationen uppkallad efter honom. Men även detta hade ett slut. Med Molotov-Ribbentroppakten hösten 1939 blev Tyskland och Sovjetunionen bundsförvanter för en tid. Under en sådan period kom Wollwebers organisation så att säga i fel fas med tiden.
Men det var även annat som blev fel. Han arresterades i maj 1940 av en svensk militärpatrull och satt i svenskt fängelse under större delen av kriget. Detta kan underligt nog sägas ha räddat hans liv. Tyskarna krävde nämligen hans frigivning men så skedde först 1944 då han reste till Moskva.
Ett äventyrligt liv var trots detta inte över. Han återvände sedan till Östtyskland där han med tiden blev chef för den nybildade underrättelsetjänsten Stasi.
Så långt kommer ”professorn i underrättelseanalys” i sin beskrivning av de kritiska åren kring 1940. Läsaren undrar kanske, vilken genre tillhör den här boken? Något av agentroman säger den ene. En näst intill nutidsskildring med historisk förankring i arkiv och facklitteratur tycker kanske någon annan. Spännande är det att läsa även om man har någonstans i bakhuvudet: var verkligheten sådan och det till och med på hemmaplan Luleå.