Upp med händerna, dags att betala! Fast det kallas ”betalgrind”, och hindrar från fortsatt artikelläsning, sedan man fått se rubrikerna. Ett exempel på hur det ser ut för en icke-prenumerant är Västerbottens-kuriren, där man på hemsidan hittar både artiklar som är fria för läsning, och sådana som kostar.
Att navigera på en sådan sida påminner om att skrapa trisslotter; ibland får man en vinst, ibland en nit, men man vet inte vilket i förväg. Exakt hur redaktionerna på VK sorterar och prioriterar i materialet går inte att riktigt avgöra, men urvalet av gratis respektive betalartiklar är knappast slumpmässigt. Gemensamt i båda fallen är att man inte missar reklamen.
På det sättet kan man säga att tidningen når ut med reklamen, oavsett om läsaren får hela artikeln eller inte. Smart kan tyckas, men också oändligt irriterande. Efter några försök att klicka på rubriker tröttnar man, därför att man känner sig misslyckad helt enkelt: man hindrades att läsa.
Reklamen har däremot ingen betalgrind, så man lämnar sidan med en känsla av att ha sett väldigt mycket annonser, men läst få artiklar. Frågan är om detta fungerar för att locka prenumeranter.
Svensk Bokhandels hemsida, som tidigare tillhandahöll register på recensioner, per bok, började ta betalt för den tjänsten för ett bra tag sedan. Som läsare känner man sig snopen, lite grann som att någon satt upp ett staket som hindrar en från att komma ner till en tidigare allmän badstrand.
Fler och fler betalgrindar begränsar förstås också informationssökningar på internet. Många sökträffar blir värdelösa, om man inte är prenumerant.
Leve tryckfriheten, absolut, men jag vill även utbringa ett leve för läsfriheten. Vad ska vi annars med alla surfplattor till?