Lesbisk feminist anno 1881
TEATER
Lina Hjort - horunge och lesbisk feminist i Tornedalen vid förra sekelskiftet. Hennes livsepos tar form i gripande berättarteater med skådespelaren Gun Olofsson och musikern Pia-Karin Helsing. Att Norrbottensteatern la urpremiären i Ohtanajärvi gjorde inte saken sämre.
Foto: Anders Alm
Höstfärgerna sprakar på väg från kusten upp till tornedalska Ohtanajärvi. Väl framme är det flera utsocknes bilar som trevande letar i den lilla byn. Vi vevar ner våra sidorutor bara för att upptäcka att de i den mötande bilen är lika vilse på jakt efter samma sak. Teaterpremiär här!? Eller har vi åkt till fel ställe. På bygdens anslagstavla syns en liten fasthäftad blänkare, men även den utan vägbeskrivning.
Jag stannar vid en gård, och en man med högtryckstvätten på full fräs på ett släpflak intygar. Han hade visserligen fått höra det själv först i dag. Men visst, det stämmer att det är teaterpremiär här i Ohtanajärvi.
- I skolan, säger han och pekar. Ni hittar det säkert. Det ligger där nere vid fotbollsplanen.
Stapelstolarna skrapar mot golvet, byfolk och teaterförståsigpåare samlas en trappa upp. Jag tar fram mobiltelefonen för att stänga av den bara för att upptäcka att det ändå saknas täckning.
Det här berättar jag för att understryka att kontexten liksom blir en annan än i mörka och tillrättalagda teatersalonger. Norrbottensteatern bygger ju om foajén i sitt fina hamnmagasin. Taeaterhösten blir därför lite annorlunda, och det blev något av en dubbelpremiär. Ny pjäs om en tornedalsk excentriker. Och någon urpremiär har enligt säkra källor aldrig tidigare hållits i Ohtanajärvi. Därav det dubbla.
På golvet i den fullproppade salen med stapelstolarna: en livssaga om Lina Hjort som föddes 1881 i Hietaniemi. Ytligt sett en historia om en avvikare. Lesbisk statare som bryter livsdeterminismen och utbildar sig till lärarinna med visioner. En kvinna som sedermera blir berömd som husbyggare i Kiruna. En tidig feminist mitt i ett mansdominerat fattigsverige, samtidigt som allt är på väg att industrialiseras med malm, järnväg och vattenkraft som motorer.
Det är en enkel föreställning där Gun Olofsson deklamerar och Pia-Karin Helsing kompar med cello och dragspel. Den här typen av berättarteater har ju sina egna schabloner. Och det mesta känns igen i gestaltningsväg, det vill säga det är kanske inte så mycket teater egentligen, utan mer ett ganska rakt och stillastående berättande utan större åthävor. Icke desto mindre är det stundtals riktigt gripande. Med små medel lyckas Gun Olofsson ta oss hundra år bakåt i tiden. Det både smakar och luktar mer än jag trodde var möjligt med en sådan sparsamhet i framförandet.
På ytan ett porträtt av en feministisk föregångare. Men mycket tydligare landar undertexten om allas våra svårigheter att lyckas leva framlänges. I perioder av livet kanske vi finner lycka. Kanske hittar vi en skärva som vi anar är en del av den verkliga bilden. En liten aning om tillvarons essens, ett enda litet hörn av en bild som berättar någonting sant om oss själva.
Så framstår det enligt berättelsen för Lina Hjort. Så kanske det är och blir för var och en av oss, bara det att kulissen är en annan.
Mycket lyckat i sin enkelhet alltså. Och trevligt med en premiär utan mobiltelefontäckning. Mitt hjärta är aldrig likgiltigt inför det sköra och vackra Tornedalen.
Så jobbar vi med nyheter