Lerins Naturlära fick ett mycket välförtjänt Augustpris 2014. Maken till både bild- och textupplevelse får man nog fortsätta att leta i samma författares verk för att hitta.
Axels tid är en lyriskt anlagd prosaberättelse, som låter konstnären Axel Florins historia vända blad i takt med boken.
Florin föddes 1907 och växte upp i Munkfors. Efter många år som fabriksarbetare, kantare av stålplåt, så kom Florins heureka-ögonblick. I en kartong med stålull så tyckte sig Axel se en figur! En fågel blir det av stålullen, efter en del knådande och formande, och med fötter av ståltråd.
Fler figurer sedan, av ”björnar och hundar och elefanter”, och så inleds en konstnärsbana. Bland Florins mest kända verk är byster av Per Albin Hansson, Selma Lagerlöf, August Strindberg och Fridolf Rhudin.
I Munkfors korsades också Lerins och Florins vägar, och den unge Lerin (f.1954) fick en plats för sina konstnärsdrömmar i Florins ateljé i ett uthus på hans gård.
Att nu Lerin gör denna hyllningsskrift till Axel är en vacker gest, såväl som ett betydande dokumentärt verk, som lyfter fram ett konstnärsskap som dolts av fabrikssot, försörjningsbekymmer, och svårigheter att socialisera in sig i etablerade konstnärskretsar.
Florin kämpade dock inte enbart i motvind, utan hade flera bundsförvanter, varav den första var professor Kjellin på Värmlands museum, som var den första att skåda Per Albin-bysten i stålull, och som uppmanade Florin att fortsätta skulptera.
I Laxholmens kulturhus i Munkfors finns en utställning med Florins byster, och det räcker med att se en bild av dem på webben, för att bli mycket imponerad. Man blir mörkrädd vid tanken på hur det skulle ha varit om inte Axel sett den där fågeln i stålullen...
Litterärt har Lars Lerin hittat en språklig och stilistisk form som föreställer Axel Florins eget berättande. Det är ytterst övertygande och konsekvent gjort. Den värmländska dialektkryddningen med talesätt och egna ord ger den lokala prägeln, men gestaltar också Axels personlighet och idiom.
Axels bok är inte bara ett konstnärsporträtt utan också ren ram värmländsk brukshistoria från början av seklet och framåt. Lerin döljer helt sin egen person i berättandet, och avslöjar inte heller alla källor till texten. Allt, eller i stort sett allt, verkar dock komma från Axel Florin själv.
Florin är kärv inför bruksarbetets leva-eller-dö-villkor, och inför livet och döden i allmänhet. Spanska sjukan, t ex nämner Florin i en bisats. Livsöden i hans närhet omnämns med närmast isländsk korthuggenhet: ”Måndagen därpå flyttades Ove Andersson till den yttre avdelningen [på bruket]. Han stannade veckan ut, men inte längre. Sedan dog han ganska snart.”
Värmen i hans liv kom från modern, hustrun Signe och dottern. Och två hundar han hade som barn.
”Med Signe i huset gick det lättare att andas. Sansad och snäll och händig var hon, lika styv med hammare och såg som med nål och tråd. Jag förstod att hon var klokare än jag. Hon hade gått i Kristinebergs praktiska skola.”
Akvareller av Axel och Signes bröllopsfoto och ett porträtt av Signe flankerar boksidan med historien om hur Axel mötte sin fru. Jag funderar på om bröllopsfotot var kolorerat i original, eftersom brudbuketten lyser i rött och grönt, eller om Lerin lagt till färgerna. Signe är välfriserad, prydligt klädd, och med den min av allvar som fotograferna förr verkade frammana. Eller också ville man inte visa sina tänder.
I bildmaterialet överlag använder Lerin akvarellen som en kamera, tydligt avbildande, men filtrerande: motiven syns som genom ett tunt lager av vatten eller kanske som när man kisar och ser andra dagrar runt föremål eller människor.
Många av akvarellerna är uppenbarligen gjorda efter fotografiska förlagor, varav man känner igen många typiska motiv från svenska familjealbum, t ex släktsammankomster, högtidsbilder, och bröllop. I det ”fotoalbum” Lerin letat i finns även gott om exteriörer på bostadshus och större byggnader, varav en som kan vara Florins föräldrahem. På samma sida finns en otroligt skickligt målad akvarell av en gammal tapet.
Lerin excellerar, som vanligt, i sitt måleri, och det finns egentligen bara höjdpunkter boken igenom. Bruksinteriörerna känns dock av ett alldeles eget slag, och här har Lerin skildrat inte bara hettan, oväsendet och det hårda arbetet, men också själva sotet, som också Florins berättelse många gånger tar upp. Att aldrig bli riktigt ren, att se hur träskorna lämnar svarta spår i snön, och att inte kunna se skillnad på vem som var vem, efter skiftets slut, för att de var så sotiga.
Men någon eländesskildring är inte Axels tid, även om den skildrar mycket elände. Vändpunkten med konstnärsskapet finns ju där, men hela berättelsen är så väl gestaltad att man t o m får skratta mitt i det arma: ”När vi [Nils Hallgren och Axel] satt och läste kunde det trilla ned en lus på bänken och krypa över till mig. Mamma fick kamma mig när jag kom hem. De var stora, Nils Hallgrens löss.”
Som synes finns det inget i vare sig text eller bild att klaga på, endast berömma. Men visst får jag klaga lite på papperet i boken? Tjockt och fint, men vasst när man bläddrar, och kärvt att ta på. Å andra sidan, vad gör man inte för att slippa minsta antydan till genomsiktlighet mellan sidorna, när det handlar om så delikata akvareller.