Lekfullt på öppen ateljé i Sandnäset
Pingst har för många blivit synonymt med ateljébesök. NSD besökte Sandnäset utanför Luleå för att se och samtala om konst.
Foto:
För egen del fick det bli Sandnäset den här gången, där Sara Edström, Erik Holmstedt, Birgitta Linhardt, Anja Persson, Mats Wikström, Ann-Kristin Källström och Jan K Persson ställde ut i Jette Andersens trädgård och den omgivande skogen.
Där kunde man bland annat se Anja Perssons stadsduvor i verket Besök, där duvorna omlokaliserats från det urbana till naturen och vi pratar om duvornas assimilering till det urbana. Men också om hur det verkar som att djur som tar sig in i staden får en lägre status för oss än om de befinner sig på tryggt avstånd i skogen. Vi gillar knappast råttor i staden, men kan fördra dem i skogen och tycker att duvor är fina på landet, men en del betraktar dem som råttor med vingar när de bosatt sig i staden.
Lite längre bort i skogen har Sara Edström skapat en catwalk av en spång som ligger i skogen.
Tanken är att vi ska gå på parad som modeller med en tiara/rosett av betong på huvudet likt en skönhetsdrottning.
Efter en kort bit blir det nästan outhärdligt att ha betongklumpen på skallen och samtidigt hålla balansen på de glesa planken. Det smärtar i hårbotten och till sist blir det omöjligt.
"Exakt så där känns det att vara tjej - ha stringtrosor och tiara", säger Sara Edström och skrattar.
Fast i botten vilar förstås ett allvar. Catwalken där i skogen är lite som livet - ett vingligt försök att hålla balans och värdighet, och om möjligt också vara snygg - eller i alla fall göra sig snygg. För sådan är ju normen.
Inne i Jette Andersens ateljé finns Erik Holmstedt. Han har återupptagit ett gammalt projekt som påbörjades i Japan. Då fotograferade han människor på en liten piedestal och några av bilderna hänger nu i ateljén. Man kan kanske kalla det för ett slags experiment i självrepresentation, där de som fotograferats själva väljer hur de framställer sig. Någon gör V-tecknet, medan andra låter armarna hänga efter sidan i någon slags neutral posé.
Nu gör han om samma koncept med svenska modeller och vi som tittar in får ställa oss på hans piedestal mot den vita, neutrala väggen och försöka representera oss själva på bild.
Jette Andersen själv har placerat en vit arm på gräsmattan i verket Platsens hjärta. Den sticker upp som om någon vore begravd där under och från marken hörs hjärtslag. Det är enkelt men effektivt - och nästan lite obehagligt att höra hjärtljuden och se gräset pulsera från högtalaren under marken. Men det väcker samtidigt associationer till vår relation till platsen och platsens egen själ.
På baksidan av ateljén hänger också ett antal målningar och målade porslinstallrikar. Det var på den här väggen som Mats Wikström sa "hej då" som bildkonstnär för något år sedan. Men nu säger han "hej" igen till konsten tillsammans med sonen Klas och Anja Perssons dotter Agnes.
Det påminner på många sätt om det tyska 80-talsmåleriet med sina kraftiga penseldrag och färgkrockar. Men Mats Wikström säger att han gillar det lite vilda som uppstått och mötet mellan konsten och den otuktade naturen.
Det är något som går igen i många av de verk som visas - relationen mellan människa och natur, eller mellan natur och konst. Till exempel i Jan K Perssons Förbindelser där trådar bokstavligen löper ut från hans målningar till det omgivande landskapet, som en konkretisering av konnotationen mellan måleri och natur, mellan avbild och verklighet.
Och även om mycket det som visas under öppen ateljé i Sandnäset är lekfullt, så ställs också ett flertal angelägna frågor om relationen mellan oss, konsten och den omgivande naturen.
Så jobbar vi med nyheter