Leif rubbar perceptionen för ett ögonblick
I helgen hölls performancefestivalen Leif för första gången. Patrik Boström finner att en helg med performance rubbar perceptionen en aning.
Roi Vaara genomförde sin surrealistiska performance "Walk with three legs" på Storgatan i Luleå.
Foto: Patrik Boström
Under helgen har ett 20-tal performanceakter visats och programmet innehöll allt från musikaliska eller ljudmässiga undersökningar till aktioner ute i det offentliga rummet.
Ute på Luleås gator kunde man till exempel möta Matti Sumaris Skoputsare som ställde frågan om hur en människa som har ett "lägre stående" arbete blir bemött och Rasmus Albertsen genomförde Red, iklädd rött från topp till tå, utifrån det faktum att studier visar att rött är den färg som vi reagerar allra starkast på.
Och många verk var intressanta och väl genomförda, om man nu ska tala i kvalitativa termer om performance.
Anne Pajunens Lyssna nu, för jag dör snart (tror jag) är ett verk som närmast antar teaterns form då det utförs och ställer en rad existentiella frågor till betraktaren. När vi kommer in i rummet får alla en ros innan vi sätter oss. Sedan intar Pajunen rollen som Fru Silver. Hon har fått ett meddelande på telefonsvararen som antyder att hon kommer att dö och bör göra sig redo för det oundvikliga. I chocken börjar hon fundera på banaliteter som; vem ska vattna blommorna, ta in posten och så vidare - som om det vore det viktigaste när man har fått sin tid utmätt. Och vi inbjuds att reflektera över döden. Frågan blir: Vad skulle du göra om du visste att din tid på jorden hade fått sitt "bäst före-datum" deklarerat?
En annan väl genomförd performance som verkligen berör mig och stannar länge i medvetandet är Olga Prokhorovas Performance about love, där Prokhorova strör socker och salt över en projicerad bild av ett kvinnoansikte och talar om hur söt kärleken är, och hur bitter den kan vara.
Hon börjar sedan tugga blandningen av socker och salt, medan en del rinner ner i tröjan samtidigt som hon upprepar sina ord om kärleken. En kärlek som kan vara frivillig, eller ofrivillig - att man ibland måste älska exempelvis en mor. Att det i vissa fall inte tycks finnas något val.
Processen pågår länge och det är plågsamt att se, samtidigt som doften av socker blir kvalmig och övermäktig.
Och allt eftersom Prokhorova "äter" blir magen större och större, som vore hon gravid. Och till sist gör hon "kejsarsnitt" på sin tröja och allt rinner ut på golvet igen. Kanske är det nu hon som blir modern som måste älskas - frivilligt eller inte.
Festivalen hade också besök av en storhet inom performancekonsten; Roi Vaara, som framförde Walk with three legs genom en surrealistisk promenad efter Storgatan. Klädd i svart kostym och bärandes på ett ben från en skyltdocka ville Vaara manifestera hur vi med våra ben bär vår kropp, våra upplevelser och erfarenheter - och att vi kanske skulle behöva avlasta benen i bland.
Alla dessa verk talar genom en stark, välformulerad idé och ett stringent genomförande.
En del av de performances jag sett under helgen dras dock med en övertro på tekniken. För det är verkligen mycket teknik som används under många performances och ibland stör det flödet och upplevelsen. Det blir många knapptryck för att få det hela att fungera och i Lina Palmqvists performance som handlar om hur vi formar munnen och tungan när vi ljudar går intrycket förlorat på en så en banal sak som att kameran bommar hennes mun när hon genomför verket Ljuda.
I andra akter tycks uttrycket "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" stämma in och jag reflekterar över det faktum att en spännande och väl genomförd performance i nästan alla fall är intellektuellt fullödig.
För även om konsten bör lämna öppningar för betraktarens tolkning, så känns det otillfredställande när konstnären inte tycks ha dragit linjerna i sitt tänkande fullt ut.
Till exempel anar jag en viss omedvetenhet i Mariel Rosendahls performance som vill sudda "ut gränserna mellan improvisation och det förutbestämda" då hon sjunger, pratar och loopar det hon spelar in live - ett grepp som använts i improvisations- och konstmusiken under flera decennier... Det känns lite gjort helt enkelt och jag har svårt att se att Rosendahls verk tillför något.
Och i Rasmus Wests Other Performer där tre konstnärer ställer sig framför en tv-skärm och sjunger med i musiken från tv:n blir intrycket att det är stundtals kul (men förfärligt falskt) när de sjunger för full hals.
Men sen då? Poängen känns luddig - vad var det man ville säga eller få oss att uppleva? Jag får som betraktare ingen dialog med verket.
Men mina lätt kritiska funderingar över vissa framträdandens problematik till trots gör performancefestivalen Leif ett starkt intryck. Den känns uppfriskande trots en viss ojämnhet. För en bit in på söndagen inser jag att jag ser omvärlden med en lite annan blick.
Mycket ses med en viss skepsis - eller i alla fall med en viss osäkerhet och efter en hel helg med performancekonst har perceptionen rubbats en aning.
För ett ögonblick undrar jag om kvinnan i norsk folkdräkt vid entrén till Kulturens hus ingår i performancefestivalen.
Men nej, det är verkligen 17 maj.
Så jobbar vi med nyheter