Legendariska kärleksbrev
BOKAnneli JordahlJag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)Atlas förlag
Foto:
Själv skrev den ömhetstörstande Ellen Key till sin älskade Urban von Feilitzen att hon skulle vara hans hund om hon bara fick vara i hans närhet. Medan Malin, avhållen hushållerska på Strand vid Vättern dit Key flyttade på gamla dar, kallade sin högt aktade matmor för Matte.
Om detta känslomässiga kretslopp skriver Anneli Jordahl i romanen Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) som hon hämtat inspiration till från Keys texter, brev och liv.
Ellen Key (1849-1926) var på sin tid landets främsta samhällsdebattör och hennes inflytande sträckte sig långt ut i Europa. Hon förespråkade en ny syn på barnen och kämpade också för kvinnors rättigheter och möjligheter. Att hon ändå kom på kant med den framväxande kvinnorörelsen berodde på att hon ansåg att kvinnans plats var i hemmet hos barnen.
Under nästan 15 år av sitt liv brevväxlade Key med godsägaren och kritikern Urban von Feilitzen. Via breven utspelade sig en kärlekshistoria som rymde alla ingredienser som kan finnas i ett passionerat förhållande - djup samhörighet, lust, längtan, svartsjuka. Somliga år fick Key över 100 brev, varav några var på över 100 sidor, men de träffades bara vid några enstaka tillfällen.
Kruxet var att von Feilitzen var en gift fyrabarnsfar som inte var beredd att skilja sig.
Med den utgångspunkten har Jordahl skrivit sin roman. En del av breven finns bevarade, men bokens korrespondens är fiktiv.
Till en början handlar breven mest om skrivande och böcker. Men så skriver han att han älskar henne och hon kan knappt tro det. Hon hungrar efter hans kärlek och hennes långa väntan gör henne svag. Hon kan inte koncentrera sig på sitt arbete, har svårt för att sova, blir irriterad på omgivningen och vaknar full av gråt.
I sina brev ger hon uttryck för sin kärlek, ibland så till den grad att hon förödmjukar sig, andra gånger förebrår hon honom för att han aldrig skiljer sig.
Hon menar att han berövat henne hennes fertila år. Så pendlar breven mellan hopp och förtvivlan, djupaste kärlek och hånfullt förakt.
Att skriva in en faktisk person i en fiktiv berättelse har blivit allt vanligare. Det kan vara kittlande att låta gränserna flyta kring verkligheten och en av läsaren redan känd person. Frågan om vad som är "på riktigt" svävar hela tiden i bakgrunden.
Jag tycker om Jordahls version av Key och uppfattar den både som trovärdig och intressant. Sant eller ej spelar ingen roll, men hon utvidgar hur som helst bilden av en person och gör henne mer sammansatt och spännande än den mer allmänna föreställningen om henne som handlingskraftig, självständig och präktig. Hon förmänskligar en legend.
Så jobbar vi med nyheter