Många utställningar jag vandrat förbi genom åren har på ett eller annat sätt haft en programförklaring. I den avslöjar konstnären syfte och budskap med tavlor och installationer. Kanske är det en trend inom konsten. Att försäkra sig om att betraktaren ska se rätt sak.
Eller så har modern konst svårt att nå över trivialitetens gräns. Det riskerar att bara uppstå tomrum. Ingen tolkning alls infinner sig hos åskådaren som undrar:
Vad tusan är det här för tokerier? Någon har klistrat ihop gamla kvitton och spikat upp dem på några kors. Ja, då måste ju kuratorn stå där och förklara den upphöjda innebörden: ”konsumtionens koppling till döden”.
Ett annat problem med manifest är att andra tolkningar går förlorade, själva vinsten i allt gestaltande. Då parafraser bildas i vårt huvud, såsom jag brukar leka med klassiska barnsagor. Där finns alltid andra perspektiv. För visst är det synd om trollet som måste sitta där med fötterna i kallvattnet under bron och skrämma fjantarna Bruse.
Konst ska stå fri, fri för betraktaren att skapa betydelsen själv.
Men mot denna frihet står den trend som de senaste åren velat sudda ut och radera sådant som uppfattats som politiskt inkorrekt. Det må vara Pippi i Söderhavet, eller Banksys toamålning på Tunaskolan.
Man kan ju undra varifrån kravet på censur kommer. Min enda hållbara teori är att det handlar om självutnämnda experter som är rädda för att människor är så ovana att analysera och tolka på egen hand att man bör göra det åt dem.
Censur är dock alltid en självmotsägelse i ett fritt samhälle. Ett upphävande av själva idén.
Målet måste i stället vara att stimulera aktiv tolkning. Som att Kalle Anka kan läsas som antikapitalistisk propaganda. (Läs bara Carl Barks satirer om populärkulturens imbecilla intrång i människors vardag.) Men man måste förstås ha ögonen öppna för att se.
På samma sätt kan eurovisionsschlager få betydelse, som socialantropologiskt studieobjekt.
Det gäller att ta ett steg bakåt och ställa sig själv frågan varför exempelvis tv plötsligt översvämmas av allehanda kvasidokumentärer med tillhörande utslagning.
Jag hyllade ju tidigare Operan som anställt en husfilosof för just detta ändamål. Att tolka. Samtidigt blev jag förvånad över att behovet fanns. Operan är ju full av konstutövare. Och jag som trodde varje konstnärs inre plikt var att ständigt analysera. Ständigt ha den kulturskeptiska radarn påslagen. Som varje slaktare lärt sig hur man slipar sina knivar.