Hjalmar Bergman är den "svenska litteraturens främste resenär till Florens", slår Conny Svensson fast i sin bok, En berättelse om två städer. Verkets titel anger att vi kan möta Florens på två sätt, i litteraturen och i verkligheten. Svensson undersöker hur det ena förhåller sig till den andra.
För Bergmans del betyder det att allt ljus läggs på hans roman Savonarola, den munk som indirekt styrde staden under några år på 1490-talet. Bergmans liv när han är i Florens och arkivforskar dokumenteras inte på samma sätt. I stället gör Svensson en mer traditionell analys av romanen.
Han följer också huvudpersonen i stadens dåtida miljöer, särskilt under den dag då han hängs och bränns, och pekar på hur romanens miljöer skiljer sig från det Florens han själv så ofta besöker. Han är förkrossande sakkunnig.
Svensson börjar annars som sig bör med Dante, den mest berömde av alla florentinare. Svensson tar så att säga Dante vid handen och vandrar runt i Florens vid hans sida. På skyltar i staden finner man citat ur Den gudomliga komedin; fasader och väggar blir på det viset en sorts antologi, påpekar Svensson. Det hade varit roligt med fler exempel!
Mitt i Dantepromenaden gör författaren plötslig en kulinarisk avstickare och tipsar initierat om matställen och spännande rätter. Det gillar jag. Texten byter alltså form och förvandlas till resehandbok. Kapitlet avslutas sedan med några ord om Dantemuseet. Då klär texten om igen och blir mer reportagelik.
Astrid Lindgren var i Italien 1950 och gav sedan ut en "flickbok" i vilken huvudpersonen möter kärleken i Florens. En rad engelska och franska författare har besökt staden men också några nobelpristagare, Mann, Hesse och Vargas Llosa. Annars är väl Goethe den mest berömde Florensbesökaren - men han stannade bara i tre timmar!
Möjligheten att göra längre resor förbättrades dramatiskt under 1800-talet och då uppstod också en ny genre, resehandboken. Svensson skriver om den också. Vi får t ex veta att en engelsk reseguide (från 1861) föreskrev att man på en dag borde besöka domen och kampanilen, sju kyrkor och tre museer!
Stig Trenter, en av den svenska populärlitteraturens mest överskattade författare, bodde i staden under vintrarna på 50-talet. 1949 gav han ut en bok om Italien. Tjugo sidor handlar om Florens, vilka utförligt refereras och kommenteras. Och just denna sorgfällighet är ett problem. Författaren plockar strängt taget upp varenda potatis ur den åker han odlar, även om de som inte är av prima kvalitet. Det betyder att tämligen svaga verk får oförtjänt mycket utrymme när han jämför stad och text. Varför ska man förresten alls uppmärksamma medioker litteratur?
Ett annat problem är bilderna i boken. De är inte mycket större än frimärken, mer gråa än svartvita och är trots att de fällts in i texten till lite hjälp. När författaren beskriver ett par fotografier av K W Gullers t ex kan läsaren inte själv upptäcka de detaljer han nämner, de är helt enkelt för små.
En berättelse om två städer innehåller ett omfattande personregister vilket är utmärkt. Men om man ska bruka boken på plats klarar man sig nog inte utan ett register också över de tusen hus, kyrkor, museer och annat som Svensson presenterar i de olika kapitlen. Likväl är det ett på många sätt matnyttigt och läsvärt verk som vi gärna hade haft på fickan vid vårt senaste besök i den härliga staden.