I Kristoffer Leandoers nya roman September möter vi en kvinna som inte får leva färdigt, som dör mitt i livet. Vi rör oss sedan mellan scener på sjukhuset och en mer traditionellt byggd berättelse där hon växer upp, studerar, möter den rätte, bildar familj och blir lärare. I ena ögonblicket är hon ett lillgammalt ensambarn med en av den svenska litteraturens gräsligaste mödrar och i nästa kapitel stormar hennes tre döttrar in och kliver upp i sängen där hon alltså ligger och dör.
Berättaren placerar sig så nära kvinnan att vi kan ta del av alla hennes innersta tankar och minnen. Vi möter alltså cancern inifrån, när hon reflekterar över sitt liv och sin död. Romanen har i det avseendet så mycket att förmedla att den antagligen skulle kunna användas som kurslitteratur.
Leandoer porträtterar en mycket sammansatt människa, lycklig i sin värld, känslig och slagfärdig men samtidigt djupt osäker och orolig. Hon drömmer om att få forska och skriva.
Samtidigt är September ett läsvärt stycke nutidshistoria. Det handlar om en ung akademikerfamilj under rekordåren.
Bitvis skymmer den starka skildringen av hennes uppväxt och vuxna liv den starka skildringen av hur hon tynar bort och dör. Men sjukhusscenerna kommer delvis bort och historien tippar lite.
Fast det kanske är riktigt. De trettio sista sidorna om hennes död är nästan för plågsam läsning, en veritabel infernoskildring.