Det självbiografiska skrivandet kan vara allt från det storvulna och självcentrerade som Knausgård, till de ödmjuka berättelserna om Livet och Döden, och allt däremellan. Till den senare kategorin hör Ann-Gerd Simus välarbetade Bara en flicka, som utspelar sig i och runt Övertorneå. Övertorneås position som gränsort mellan Överkalix och Tornedalen märks i hur berättarjagets mamma och moster använder Överkalixmål sinsemellan, nästan som ett hemligt språk för att hindra barnen från att lyssna på hemligheter, som t ex att mamman är sjuk.
Skildringen är närmast etnologisk, dvs en fröjd för oss som själva varit barn på 60-talet och samlat på filmstjärnor och klippdockor, och lyssnat på pop på radion. Men det viktigaste spåret i berättelsen upplever jag är det unga jaget, Karins, gryende kreativitet som tas tillvara på ett för tiden ovanligt sätt. Mamman gör helt resolut i ordning ett utrymme på vinden, som får epitetet "lekskrubben". Denna omskrivning för "ett eget rum", är dock mer av ett Virginia Wolffe-rum, än bara en lekskrubb. Karin inreder med hemgjorda bokhyllor och den litteratur som står till buds. Rummet blir ett ställe att bearbeta händelser på, som mammans sjukdom, och en plats att formera sitt jag på. Vem vet om denna bok funnits utan "lekskrubben"?
Generations- och klassmotsättningar skildras mycket målande, med faderns utbrott över sonens hemfallande åt kontorsjobb på Försäkringskassan: "Paragrafryttare. Fara runt och spionera på hederligt folk. Skogsarbetare som har slitit ut ryggen, och byggnadsarbetare med trasiga knän.", låter det från faderns sida, även om modern tyst ger sitt medgivande till sonens nya jobb.
Arbetet, försörjningen, bildningen, politiken; Karin greppar fort omvärldsbilden,både med andra världskriget, och den geopolitiska omflyttning som norrbottningar på 60-talet fick utstå. Flyttlassen drog söderut, till Stockholm och Göteborg, och det händer även för barnen i Karins familj. Flyttlasspolitiken var ett tve-eggat svärd med försörjningsmöjligheter å ena sidan, och en utdöende landsbygd i norr å andra sidan. Stora gårdar som gistnar mer och mer för varje år, barn som hälsar på föräldrarna alltmer sällan. På det sättet samsas melankoli och framtidstro, men blandas inte. Simus skildring av detta förlopp är både familjär och generell. Den vuxna "Karin" hörs då och då i texten, som en insprängd kommentar, och då är det nog melankolin som talar, vare sig det handlar om familjen, kvinnohistoria, politik eller religion.
Porträttet av fadern och hans tilltagande våldsamhet mot familjen är lågmält, men svårt att misstolka. Moderns slit för att hålla samman hela "familjeföretaget" offrar både hennes hälsa och välbefinnande. Men bara att bita ihop.
I bokens andra del resonerar författarjaget med "Karin", i en slags dialog med ett förflutet jag och en förfluten tid. De två rösterna närmar sig tidsmässigt varandra i berättelsen, en rörelse som Simu skickligt gestaltar.
I slutet av boken börjar frukterna av "lekskrubbens" aktiviteter att visa sig, i skrivande och läsande, som både tröstar och ger glädje, i de starkaste av sorger. Läsvärt i sanning, och välskrivet in i minsta detalj.