Läsaren lämnas utanför skeendena av Per Östling

Jag vet inte varför Pär Östlings drama om Farzad, Lilli och Korak får mig att tänka på ett sånt där matlagningsrecept där man måste inhandla minst tio olika ingredienser, varav man bara använder småduttar av allesammans för att skapa maträtten, som dessutom ofta är kall. Det borde hetta till om denna berättelse, där förutsättningarna för både berättande djup och bredd finns rikligt. Men de tre livsexempel Östling valt som tänkta brännpunkter i den svenska sättningen, är sina till beskrivningen väldigt olika personligheter till trots, ändå märkligt odramatiska. Ingredienser finns det alltså gott om: Farzad får stå för en kombination av kyla och social framgång, Lilli representera klyvningen mellan kärlek och sex, och Korak får personifiera ihåligheten i det uppror som är beroende av det samhälle som kritiseras. Den gemensamma egenskapen för dem är att de har svårt för relationer. För mig känns det som om Östling lagt ner mer jobb på att skapa dessa karaktärer, än att få receptet att förvandlas till verklig föda.

Mycket av bokens utrymme ägnas åt att måla upp bakgrunderna i de tre karaktärernas liv, vilket ofta känns som att det inte alls behövs för handlingens skull. Gestaltningen av bakgrundsinformationen är dessutom ofta träigt och upprepande gjord. Man sitter och önskar att boken skulle ha börjat med bröllopet, som nu avslutar handlingen, och sedan berättat vidare, eftersom karaktärernas förändring först mot slutet av boken verkar ha något genomslag på deras beteende. Den dramatiska kurvan har därför låg profil, med en utkavling av dramatiken mot slutet.
Igenkänningsfaktorn i läsningen är däremot hög.
Det är inget fel på att ha vanliga karaktärer, men tyvärr blir det, trots den höga ansatsen i boken, väldigt mycket feel-good för läsaren, som får känna sig tryggt utanför skeendena. För att vara så mycket relationsdrama, finns det väldigt lite lärdom för läsaren att dra.

Läsaren lämnas utanför skeendena av Per Östling

BOKPär ÖstlingAldrig stanna kvarOrdfront