Läsaren kommer inte undan
BOKFör mycket lyckaAlice Munro:Atlas
Det är möjligen en svaghet: man vet varje gång att det förr eller senare ska gå åt skogen. Men någon annan svaghet hittar jag inte i hennes noveller; de förenar skickligt hantverk, säker stilkonst, dramatiskt stoff och mänskligt djup. I sista dryftar hon de stora livsfrågorna. Som när Jon går ifrån Joyce i en av historierna: då blir hon en annan. Det beror på att hon med alla medel försöker vinna tillbaka honom. Förlorar hon alltså sig själv också? Nja, hon kanske snarare blir en bättre person. Den sortens öppna frågor får man brottas med i Munros texter.
Det dröjer innan hon plockar fram nyckelpersonen i en annan av berättelserna, en ung kvinna som skriver noveller, en sådan som "bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför dem". En klackspark förstås. Munro själv har vid det här laget gett ut elva novellsamlingar och egentligen bara en enda gång öppnat grindarna in till den där trygga världen då hon skrev en roman.
Samtidigt finns det ett romanartat drag i alla hennes noveller. De tio texterna är rätt långa och belyser och fördjupar olika skiften i livet. De utspelas under lång tid och handlar av det skälet också om eller berättas av äldre människor. Det draget har jag inte sett så tydligt i de tidigare samlingarna.
Nästan alla novellerna börjar i barndomen, landar där då och då, lyfter från eller blir kvar i de tidiga åren. De är alltså tillbakablickande och i den meningen skriver hon som från ett stort avstånd. Men det avståndet ökar samtidigt texternas tyngd. Personerna har inte kunnat eller velat frigöra sig från det som hände för länge sedan. Det finns kvar.
Hon låter omvälvande ting utspelas i de mest vardagliga situationer. I en novell ligger berättaren i sängen och lyssnar på vad maken har att säga men smygläser också en bok. Då upptäcker hon att berättelsen i boken handlar om henne själv!
Man blir lika överraskad som kvinnan i novellen. Och man får en känsla av att författaren delar den överraskningen, att Munro plötsligt fick tag i något med pennan som hon strax innan inte hade en aning om. Men så kan det inte vara; novellerna är nämligen skrupulöst välplanerade, om man undersöker dem rad för rad och upptäcker man att allt i texterna är absolut nödvändigt och så måste det förstås vara i de goda novellernas värld.
Det vimlar av originella uppslag: en ung kvinna äter festmåltider naken hos en äldre man, en pojke faller ner i en klyfta och överlever men försvinner sedan igen, en äldre dam sörjer sin döde make när en mördare plötsligt tränger sig in i huset, en man får sitt liv bestämt av ett födelsemärke som vanställer hans ansikte, en stridspilot kommer hem och får cancer, ett par barn på ett läger begår en oförlåtlig handling osv.
Munro är rätt hård mot sina figurer och de är rätt hårda mot varandra. Och även om den oro man som läsare ofta känner ligger på ett inre plan är inte Munro främmande för att lägga in veritabla knalleffekter. Då och då börjar man rysa, historierna är på väg in i en annan genre (men är fortfarande lika ohyggligt välskrivna). Det har jag bestämt inte heller lagt märke till i de tidigare samlingarna.
Har hon kanske ett blodtörstigt drag? Nja, hon tycker nog snarare att det är en blodtörstig värld vi lever i. I en novell slår till exempel mannen ihjäl sina tre barn medan hustrun har gått över till en granne. Jag brukar lägga sådana texter åt sidan, de bekommer mig illa, men här kommer jag inte undan. Så är det med Munros novellkonst: man kommer inte undan.
Hon är extremt realistisk. Man inser att hon forskar en del men researchen syns inte för ett ögonblick.
När hon berättar om en timmerman som älskar sin skog vet hon allt om träden, om deras personliga drag och egenskaper, precis som mannen i novellen.
I slutet snurrar hennes berättelser runt och blottar något oväntat. I den meningen är novellerna klassiska. Fast jag vill nog påstå att hennes historier innehåller flera sådana peripetier, också titelnovellen, även om den mer liknar en biografi än en vanlig berättelse.
Egentligen får man aldrig riktigt reda på hur personerna tänker när de fattar sina avgörande beslut. Men de verkar veta lika lite om sina motiv som vi. Munros noveller ger oss alltså en del att tänka på. Hon vrider om textens nyckel i textens lås och det är vi som ska öppna det.
Så jobbar vi med nyheter